När jag bestämde mig för att läsa James Joyce Odysseus under semesterveckan var jag lyckligt ovetande om att en del av det monumentala var omfånget.
Inte ens i ett hus med nästan bara fönster, byggt på en sluttande koåker, omgiven av kor och moln och irländskt sommarljus hann jag läsa ut den.
Är det en roman? Nja. En jazzimprovisation över livet. En glasögonprovning i berättarperspektiv. Jag förstår att den blev refuserad.
Jag lär mig nya ord. Snorfana. Och metempsykos – själens förflyttning från en kropp till en annan.
Jag tycker om sekelskiftesmiljön. Mjölkflaskor och knarrande klädskåp. Butiker där man handlar över disk. Citrontvål.
Och det finns brev, pappersbrev. Karaktärerna håller dem i sina händer.
Man får en del gratis som praktiserande katolik. Joyce parodierar en helgonlitania med jordens salt. Och gång på gång återvänder Joyce till berättelsen om Kristi födelse, som den västerländska kulturen har lagt sådan vikt vid. Vad är det för berättelse egentligen? Är det rimligt att vi inrättar våra och andras liv efter den?
Ta den gudomliga tjuren Lord Harry:
”Han hade de härligaste horn, en päls av purt guld och en ljuvlig het andedräkt stod ur hans näsborrar så att kvinnorna på vår ö lämnade deg och kavle och bekransade hans tjurighet med tusensköna. //…// ”På Lord Harrys bud är allt gräs grönt som växer på marken. //…//”…fick han [Lord Harry] någonsin väderkorn på en boskapstjuv i Roscommon eller i Connemaras vildmarker eller på en bonde i Sligo som dristade sig att utså så mycket som en näve senap eller raps rusade han strax över fälten och riste med hornen upp det sådda, allt på Lord Harrys befallning.”
(Joyce, s.473-474)
De tvåhundra sidorna skrivna som drama var tunglästa, även om det var fyndigt att rekvisita presenterades som rollfigurer med sina egna repliker.
Delen efter var ännu värre, överlastad och med gammalmodigt språk. Det borde vara förbud mot att använda så många bisatser:
”Han gav inte heller någon efter i sin beundran för Rossinis Stabat Mater, ett verk som helt enkelt överflödade av odödliga nummer, i vilket hans hustru, madame Marion Tweedy, gjorde stor lycka, en verklig sensation, kunde han tryggt säga, och storligen ökade sina lagrar och ställde alla andra totalt i skuggan i jesuitfädernas kyrka vid Upper Gardiner Street, varvid gudshuset var fullproppat ända ut på gatan för att höra henne och andra virtuoser, eller rättare virtuosi.”
(Joyce, s.773-74)
Ovanstående kanske inte lockar till läsning.
Men röster har höjts för att nästföljande del, skriven som en katekes, en ping-pongmatch mellan två mystiska betraktare, är allt dagens läsare behöver bry sig om. Och att skrynkla skyddsomslaget sådär lagom mycket.
“För vilken skapad varelse var utgångsdörren en ingångsdörr?
En katt.”
(Joyce, s.819)
Genom hela boken följs jag av frågan om det verkligen inte går att fånga och förklara de här timmarna i Dublin på ett mer tillgängligt sätt?
Inte utan att helheten går förlorad, är det underförstådda svaret, och det är ett av budskapen. Att också en obemärkt människa och hennes liv är någonting komplext. Hur mycket vet vi egentligen, om varandra och om vår föreställningsvärld?
Det bästa med Joyce Odysseus är nog att jag nu kan ställa den i bokhyllan, blanda GT på Bloom London Dry Gin, och känna mig som ingroup.
Titel: Odysseus Författare: James Joyce (1882-1941) Översättning: Thomas Warburton (1918-2016) Utgivningsår: 2018 ISBN: 9789177019770 Förlag: Modernista Språk: Svenska Omfång: 925 sidor Återförsäljare finns t.ex. här och här