Jag brukar inte stå ut med att läsa om trasiga karaktärer som ställer till sina liv och slentrianmässigt ropar att de vill dö. Men något fick mig att stanna kvar i den här romanen, fast den skrek ut våld, överlevnadsinstinkt och motstånd. Jag ville höra hennes historia.
Huvudpersonen Catherine är midlist-författare. Hon bär på allt världens bagage, men hon har upplevt lycka och hopp. Nyligen övergiven av sin make är hon på väg över Atlanten för ett kärleksmöte med sin och ex-makens vän, som hon länge haft ett gott öga till. Hon landar i ett Bryssel som skakats av Europas terrordåd, och det som jag trodde skulle bli en kärleksroman med medelålders sorgkant blir något annat.
Männen Catherine möter har varit underdogs. Där finns Matt, Catherines älskare och vän, en vacker utrikeskorrespondent som bara är rädd för närhet. Ibland är Matt berättare. Ibland är perspektivet Maleks, en 17-årig man som rymt för att ansluta sig till DAESH. Liksom i Åsa Seierstads Två systrar får läsaren följa tonåringen som ger sig av. Parallellhistorien får mig att undra vart berättelsen är på väg, men så möts Maleks mamma och Catherine, och kvinnornas solidaritet och deras ödmjuka sätt att röra sig i världen blir något av romanens ljus. Det, och att Catherine inte är en någon tillrättalagd dörrmatta, utan sorglöst finner värme i andra relationer. Hon säger det själv: Penelope har lämnat Ithaka.
Miljön är Schaerbeek, en förort till Bryssel, nu mest känd som terroristnäste. Lägenheten har en blå ytterdörr och ett sovrum byggt som en bunker. Förutom alla polisiära vapen är det inte mycket läsaren får veta om miljön, tänker jag, men när jag tittar igen ser jag att där faktiskt finns en hel del miljöbeskrivningar. De är bara sådär författarskolemässigt renblåsta att de inte lämnar något avtryck. Det är också litterärt ointressant att låta Matt antyda att Catherine är trådsmal och äter för lite. Finns det inte plats för andra attraktiva kvinnokroppar i samtidslitteraturen?
De finaste partierna är skrivna i andra person, där Catherine berättar det sagda och det outsagda för Matt.
”Du hade bara behövt älska med mig sådär som folk gör, din idiot.”
(Lefebvre, s.248)
Språket är kraftfullt och samtida. Där finns en del skruvade metaforer som på något vis fungerar: ”Om hennes dotter hade fått leva, hade hon varit full av fantasi och energi, ett kvicksilver.” (Lefebvre, s.226)
Jag tyckte om den här romanen, som tillgängligt presenterar en verklighet jag inte riktigt vill ta del av, och med en kvinnlig karaktär som känns trovärdig och modern.
Jag blev också förtjust i att delar utspelar sig på Hirondelles, då jag har bott på Avenue de l’Emeraude vid ett husbyte. Det var ett småruffigt område, minns jag. Vi gick inte ut när det var mörkt, och efter att ha varit på tunnelbanestationen valde vi att promenera resten av semestern.
Alla gånger jag inte dog är Geneviève Lefebvres femte roman, men den första som har översatts till vårt språk – förutom ett dialogparti mitt i boken som lämnats oöversatt på engelska. Jag hoppas få läsa mer av Lefebvre på svenska.
Titel: Alla gånger jag inte dog Författare: Geneviève Lefebvre Översättning: Ulla Linton Utgivningsår: 2017 ISBN: 9789187648908 Förlag: Sekwa förlag Språk: svenska Återförsäljare: t.ex. här eller här