Äntligen fredag och i brevlådan väntade Lyrikvännen. I helgen ska jag också läsa ut Maggie O’Farrells ”Ett hjärtslag från döden”, och ta mig igenom novellsamlingen ”Regn i Nha Nam”, för att inte vara en smitare. Värre är att jag måste jobba imorgon.
Jag är en dålig läsare, har jag förstått. Jag läser slumpmässigt i kulturtidsskrifterna på biblioteket, och idag blev det en recension av ”Paraliterary” av Merve Emre – ett facklitterärt verk där Emre argumenterar för att litteraturvetenskapen ska ägna mer utrymme åt ”dåliga läsare”.
”Dåliga läsare”, skriver Solveig Daugaard som recenserat Emre, är läsare som i första hand läser litteratur ”…t.ex. för att bli känslomässigt berörda, för att bli distanserade, för att bättre kunna hävda sig eller lyckas i ett visst sammanhang, för att lära sig något om ett ämne eller för att engagera sig i samhället.” (Solveig Daugaard, tidsskriften Respons 4/2018)
Gayle Rogers har också recenserat Emres ”Paraliterary”, och skriver: ”We love bad writers: the rebels, the social pariahs, the norm-flouting cads, the political dissidents, even those famed modernists who intentionally created bad works in order to make a point about textual production and consumption. But rarely do we celebrate bad readers.” (Gayle Rogers. Modernism/modernity 25: 1/2018)
Jag tror jag ska bädda ner mig i soffan och läsa var tredje högersida i Proust.