När en foren släkting blev änka flyttade hon från Skatelöv till en plats som fått det olycksbådande namnet Hungerstorp. Hon dog.
I en poesiantologi stötte jag på den oförkortade Den blomstertid nu kommer. Där märks att det har varit hungersnöd i Sverige:
”Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land:
giv oss nödtorftig föda
välsigna sjö och strand.
Din fotspår drype av fetma.
Bespisa med ditt ord,
och med dess ljuve sötma
oss uppå denna jord.”
(Israel Kolmodin (1643-1709): Den blomstertid nu kommer; sjätte versen)
I samma antologi, Dikter för vår tid (red Hugo Rydén, Natur och kultur, 1977) finns en tidig dikt av Kallifatides, innan han blev känd som mannen som skrev bättre svenska än svenskarna själva. ”Varje gång jag säger sten//tänker jag på andra stenar” skriver han.
”De nya orden är som kåldolmar//som har stått för länge//i frysboxen”, klagar Kallifatides vidare i dikten Mitt språk och jag.
Det hade jag inte anat.