Monique tyckte att läkaryrket var det finaste, men var för bräcklig för att stå ut med det kliniska arbetet under sitt första studieår. Hon blev gravid och gifte sig med läkarkandidaten Maurice, och paret byggde upp ett gemensamt liv med små medel efter andra världskriget.
Efter ett långt äktenskap lever de en privilegierad tillvaro med utflugna barn. Monique har, som hon beskriver det, känt sig kallad till hemmalivet, och det är här romanen börjar.
Den brutna kvinnan är skriven i dagboksform med Monique som berättare under det halvår som föregår hennes separation från Maurice – en man som efter en karriärsvacka fått nya möjligheter, och som nu inlett en affär med en ambitiös yrkeskvinna.
Monique har en förkrossande normalitet att förhålla sig till. Det är normalt att maken ljuger, så hon ska inte vara arg. Det är normalt att man slutar älska sin fru efter 15 års äktenskap, berättar hennes vuxna dotter. Det är normalt att ha en älskarinna, och öppet ta med henne på weekend- och skidresor.
Det är bara när Monique i dagboken återger sina konversationer med andra som läsaren får se vidden av hennes ilska, omgivningens välmenande råd, och hennes faktiska insikter i hur illa det nog förhåller sig. Hennes bristande anpassningsförmåga till sin situation är kanske det enda motstånd hon har.
Den franska idén om äktenskap skiljer sig från den puritanska, och det blir absurt när det äkta paret grälar om Moniques svartsjuka på älskarinnan, och om Moniques oresonlighet inför den otrogne makens situation. Samtidigt fortsätter hon med sina omsorger och arrangerar makens höstgarderob med nya strumpor och näsdukar.
Monique söker stöd i grafologi, dricker och tar lugnande tabletter. I det fina hus hon har inrett åt familjen försöker hon foga ihop det förflutna med det som ännu finns kvar: ”Blickarna och leendena får man fånga i flykten, överrumpla Maurice och sätta fast dem i ansiktet på honom och så kan allt bli som förut.” (de Beauvoir, s.151)
I all tragik är det förtjusande med detta franska väsen. På sammanbrottets rand stiger Monique upp söndag eftermiddag , äter skinka och dricker konjak. Hon går på jazzklubb där det spelas fantastiska skivor. När hennes make grälar på henne och beskyller henne för att vara avsiktligt deprimerad räknar han upp fem nya biofilmer vars premiärer hon missat.
Jag tyckte mycket om att läsa boken. Formatet är nätt, språket vackert och välbalanserat. Översättningen är delikat. Pluralformer i dialog har bevarats. Döttrarna beskrivs ha var sin fason, snarare än var sitt sätt. Svenskan andas franskt.
Skyddsomslaget har den där puderlena plastfilmslacken. Jag kan inte sluta låta mina fingertoppar leka över ytan.
Jag känner en stor lättnad när jag kommit in i Den brutna kvinnan. Jag har alltid undrat varifrån hon kommer, detta sagoväsen som i en otrohetsaffär inte vänder sin rättmätige vrede mot den otrogne partnern, utan svartsjukt ger sig efter den andra kvinnan. En huldra som fortsätter sköta hemmet och ägnar all sin energi åt att försöka pussla ihop guldburen. Jag förstår att jag kommer in inte bara en, utan kanske två generationer för sent för att förstå hur man kan bygga hela sin identitet på sin andre hälft. Att det är Simone de Beauvoir, snarare än någon kvinnohatande manusförfattare, som har skrivit fram henne gör världen vackrare.
Den brutna kvinnan är som en vinylskiva från 1960-talet. Det är nedstämmande med skilsmässor. Men jag måste korka upp champagnen.
Författare: Simone de Beauvoir (1908-1986)
Titel: Den brutna kvinnan
Orginaltitel: La femme rompue
Översättning: Kristoffer Leandoer 1962-
ISBN 9789172475212
Utgivningsår: 2018
Förlag: Ellerströms
Inköpsställen tex. här eller här