Jag började läsa Taïa från slutet av hans produktion. Tydligen är polyfonin en berättarteknik Taïa använder först i Ett land att dö i – en kollektivroman där alla lever i exil och aldrig möts, bara genom ställföreträdande hälsningar: ”Hon säger till honom att hon saknar sig. Han svarar att förr eller senare kommer hon i alla fall att återförenas med dig. Men inte här. Inte på denna jord. Inte i denna värld. Inte så länge han lever.”(Taïs, s.14.)
Formen påminner om Taïas senaste, Den som är värd att bli älskad. Ett land att dö i är lika intensiv, kanske ännu djärvare, eller minde polerad om man så vill.
Paris är epicentrum för romanen, men den marockandska hamnstaden Salé återkommer. Taïas fortsätter sin berättelse om alla former av exil: landsflykten, sjukdomen, livet utanför den sexuella normen, i botten av klassamhället, på förlorarsidan i postkolonialismen. Han använder litteraturen som plattform för samhällskritik. Det doftar och sprakar av unika kryddor och ingredienser.
Romanen inleds med att Zahira berättar om sin fars död, ensam och isolerad på husets ovanvåning. Hon flyr till Paris där hon säljer sex och skickar pengar till sin hembygd. Hon berättar om sin faster Zineb som försvann efter att hon följde med sin far ut i skogen, och aldrig återvände. Zinebs pappa ville aldrig berätta vad som hände.
Aziz är en annan berättarröst. Han gör entré dagen före sitt könsbyte. Han har jobbat sig upp från botten genom att sälja sex, och har en magnifik våning i Paris. ”Jag gillade dem hur som helst inte. Varken i Alger där jag blev våldtagen i åratal utan ersättning, eller här i denna håla som man har mage att kalla för världens vackraste stad”, berättar Aziz (Taïa, s.30). Hans systrar blev bortgifta, kidnappade, till dagliga våldtäkter, ett liv i slöja och lydnad. Vems öde är egentligen det ömkligaste, tycks Taïa fråga? Efter könskorrigerande kirurgi tar Aziz sig namnet Zannouba, och Taïa spelar ut de två identiteterna i en dialog som inte liknar något jag tidigare läst.
Karaktärerna berättar om andra karaktärer. Ikoniska skådespelaren Isabelle Adjani, Aziz förebild, urmodern. Mojtaba, som varit hemlig korrespondent för The Guardian i Iran. Zahira räddar honom och hyser honom i en månad, innan han tar med henne till en hemlig natt i Luxembourgträdgården. Han försvinner och efterlämnar två brev.
Mest provocerande är kanske kapitlet med rubriken Må hon brinna. Allal, fattig marockan och dessutom svart, väntade på att Zahira skulle bli vuxen för att be om hennes hand, men Zahiras mor förklarade honom ovärdig på grund av hans hudfärg. Allal får veta att Zahira är prostituterad i Paris, och att det är genom hennes ekonomiska resurser han själv uppbär lön och mark att bruka. Allal planerar att resa till Paris för att rituellt mörda Zahira, för att ”rädda henne”.
Kritiken mot Ett land att dö i har varit att kollektivromanen aldrig vävs ihop. Läsaren får inte se några möten mellan huvudkaraktärerna. Kanske är det avsiktligt. I frånvaron av objektiv sanning kan en behålla hoppet om andras öde.
Det jag tycker så mycket om med Taïa är att han skriver fram marginaliserade karaktärer, från en verklighet vi inte kan föreställa oss, och jag överraskas av hur också deras liv är mångfacetterade med kärlek, ömhet, hopp och drömmar.
De är inte instrument för någon huvudpersons karaktärsutveckling. De säljer inte sex för att författaren behöver ett moraliskt dilemma för att konstruera berättelsen. De får vara människor.
Titel: Ett land att dö i
Författare: Abdellah Taïa, 1973-
Översättning: Håkan Lindquist ,1958- och Davy Prieur,1977-
ISBN 9789186497521
Utgivningsår: 2016
Förlag: Elisabeth Grate
Inköpsställen t.ex. här eller här