En gyllene livmoder framför ett pastoralt bergslandskap, med regnbåge och allt. Den stiliserade figuren på skyddsomslaget får mig att tänka på ett kohuvud. Min huskonstnär säger att proportionerna är en get, eller fårskalles. Kanske är det skalpen från vilken Medeas gyllene pläd kommer. Klart är i alla fall att Johanna Frid skriver gudomligt.
Det är inte Nora som är huvudperson i Johanna Frids debutroman Nora eller Brinn Oslo brinn. Ett ungt berättarjag väntar i kulissen, i smink och full kostym. Hon ser på tvåsamheten, familjebanden och de nordiska ländernas språkliga och kulturella gemenskap. Ibland brister det.
Johanna heter hon, berättarjaget vars bakgrund hålls i dunkel genom romanen. Hon är poet och bor i en illaluktande kompromisslösning på rätt adress. Hon har iiii:n från Lidingö och verkar inte ha någon familj alls. Emil, hennes danske pojkvän, läser litteratur, och har familj i Odense. Han är trygg och älskad. Han flyttar till henne i Stockholm där de lever ett år som särbos.
Johanna rids av sorgen över att kanske vara utbytbar, över att det inte finns något unikt ens i de speciella stunderna med hennes käraste. Hon är för ung för att ha landat i att det är en nåd att få uppleva kärlek och närhet överhuvudtaget. Hon är svartsjuk på Emils exflickvän Nora, en norsk skönhet med gyllene hår, en projektion av det perfekta.
När Johanna inte är tyst och ler rasar hon runt i sina oförfalskade fjädrar, sprakande och underbar. Svartsjukan är så skruvad att den blir litterär. Hela romanen är ömsom rörande, ömsom dråplig. ”Jag låg kvar på sängen, som det låg ett trevligt fårskinn över. Jag klappade det lite. Det klappade inte tillbaka”, är en typisk Fridsk drift med alla rätta attribut.
Johanna hänger sig åt svartsjukan som en skåpsupare. Hon stalkar Emils exflickväns mamma på Instagram och vänder sin vrede mot Nora, Oslo, Norge självt. Emil tar med henne på parterapi hos en diakon. Om det inte vore för hans småborgerliga bakgrund, som Johanna anar ger en viss kyla i relationerna, hade det meriterat honom för en saligförklaring.
Mitt uppe i allt genomgår Johanna en operation och får diagnosen endometrios. Hon som kämpar med att hitta sig själv och sin plats i tillvaron uppmanas att planera och påskynda sitt barnafödande. Hon blir kvar i smärtans moratorium, stukad av sin kropp, prognosen, världens okunskap. Hon har skuldkänslor över att hon försökt lita på alla lugnande besked och ätit sin värdelösa Naproxen, medan hennes inre organ har lödat ihop till en ärrkaka. Klumpen i magen var hela tiden på riktigt.
Romanen mynnar ut i ett skarpt resonemang om identitet, om vad som är kropp och vad som är väsen, om skönt och fult. Att se sig själv, inte genom någon annans blick, men inte heller genom sin egen. Det unga vuxenlivets sorgeprocess, om man så vill, över hur orättvist livets lotter falla.
Författaren Johanna Frid har i alla fall inget att sörja vad gäller den orättvisa fördelningen av litterära kvaliteter. Språket är precist. Det är genomgående primärfärger i miljöbeskrivningarna. Energin är balanserad, romanen präglas av en sömlöst fraserad rytm. Frid väver in danska och norska i dialog och inre monolog, brödraspråk jag en gång kämpade för att förstå, som jag sen fått på köpet genom isländskan. Det nordiska tilltaget landar mycket väl hos mig, nu när åren i Reykjavik vänts i nostalgi. Hade jag bara haft svenskan att luta mig mot hade jag kanske upplevt det annorlunda.
Jag slukade Nora, som tillhör årets allra bästa läsning. Lyckligtvis har Johanna Frid sagt att hon redan skriver på en ny roman, som kanske kommer att handla om det här osagda.
Titel: Nora eller Brinn Oslo brinn
Författare: Johanna Frid, 1988-
ISBN 9789172475342
Förlag: Ellerströms
Utgivningsår: 2018
Inköpsställe t.ex. här eller här