Någon borde riva ut första sidan och slå in den här romanen i tjockt, ogenomsläppligt papper så att ingen lockas att läsa baksidestexten och få romankonstruktionen röjd. Något stör mig i läsningen, och jag tar inte in inledningen. De 50 första sidorna blir som den geniala första halvtimmen i Matrix. Jag saknar väsentlig information.
Valeria Luisellis debutroman De tyngdlösa skildrar ett berättarjag som lever med man och två mindre barn. Hon är i New York och arbetar på ett litet förlag som ger ut nyöversatt spanskspråkig litteratur från Sydamerika. Hon är besatt av den bortglömda mexikanska poeten Gilberto Owen och försöker få sin chef att ge ut honom.
Berättarjaget har en baby. Hon kan inte sova hemma och delar ut lägenhetsnycklar till sina bekanta, en brokig skara med oklar sexualitet. Hon stjäl en stol på jobbet, porslin på restaurang, handdukar eller t-shirts när hon vaknar upp i andras sängar. Hon har sex med främlingar, sover utelåst på en takterrass och är ute med chefen långt in på natten utan att vara saknad.
Mitt borgerliga moderkort kan inte få ihop rollerna. Vem tar hand om berättarjagets spädbarn som återkommer var tredje sida? Finns det flera berättare? Hur är det med kronologin? Kan man vara mamma och ändå inte förlora sig själv? Är det här beskrivna livet verkligen en sån omöjlighet? Efter ett tag låter jag mig avslappnat falla ner i ovissheten. Att läsa Luisellis De tyngdlösa får mig att känna mig fri.
På sidan 70 ammas äntligen spädbarnet, och jag förlåter Luiselli för att hon börjar interfoliera Gilberto Owens fiktiva memoarer i romanen, som redan jonglerar en publik berättelse, en privat berättelse om den publika, en berättelse om historiska litterära gestalter, och kanske en metaberättelse om romanen själv. ”Inte en fragmentarisk roman. En horisontell roman, vertikalt berättad”, skriver Luiselli (s.83), för att sedan lägga fram en speglad form.
Inte bara poeten Gilberto Owen (1904-1952) utan också Ezra Pound (1885-1972) glider runt i romanens New York, ankrade och samtidigt fria från det tidiga 1900-talet. Berättarjaget ser dem i tunnelbanan, och de ser henne genom tiden. Luiselli projicerar värld på värld med staden som gemensam nämnare, en moiré där litteraturen är ett skikt i det urbana. Vad gör det med en människa att gå i någon annans skor, förverkliga en snarlik livsdröm, skriva deras roman? Håller folkbokföringen eller biblioteket den bestående mantalsskrivningen?
Jag läste Historien om mina tänder tidigare i höst (här), som var mer humoristisk, abstrakt och distanserad. Jag tycker om Luisellis sätt att skriva fram bohemer och hennes uppgörelse med tidens destruktiva kraft. Hur Luiselli skickligt lappar, lagar och återanvänder.
Hur många böcker ryms egentligen där författare skriver om skrivande, och läsare läser om läsande? Den här också, vill jag svara. Kanske för att den undersöker beröringspunkter mellan författare i New York; för de färgstarka karaktärerna; för formen, och för att Luiselli agerar mediator för mexikansk litteratur.
Titel: De tyngdlösa
Författare: Valeria Luiselli, 1983-
Översättning: Annakarin Thorburn, 1980-
ISBN 9789186703776
Utgivningsår: 2018
Förlag: Rámus
Inköpsställen t.ex. här eller här