I helgen såg vi Samuel Becketts I väntan på Godot på Östgötateatern. Min fasters make Gustaf Appelberg har en av huvudrollerna, och jag blev så glad att han spelade Vladimir eftersom jag har betraktat Estragon som förlorad.
Jag har alltid tänkt att de två karaktärerna är fast i ett ingenmansland mellan liv och död, fortfarande frusna och hungriga, i väntan på utsiktslös frälsning. Jag drabbas så av de två människornas förfärliga belägenhet. När vi såg Malmöteaterns uppsättning på Intiman 2016 ville jag gå efter fem minuter, eftersom jag inte stod ut med tanken på att se deras glättige Vladimir förlora hoppet.
Scenografin på Östgötateatern var snyggare än Malmös kulle i gummigranulat. Slapstick och ljussättning som förstärkning av dramats struktur var några av uppsättningens karaktäristika, där en insiktsfull och lite mjukare Vladimir visade på människans förmåga att trösta sig själv och andra.
Efter föreställningen fick vi en tur bakom scenen och sen drack vi rödvin och pratade Beckett långt in på natten. Jag kände mig riktigt litterär.
Samuel Beckett fick Nobelpriset i litteratur 1969, men kom inte till Stockholm. ”Even the Nobel Prize in Literature is sometimes divided”, sa Svenska Akademins sekreterare Karl Ragnar Gierows i samband med ceremonin; ”Paradoxically, this has happened in 1969, a single award being addressed to one man, two languages and a third nation, itself divided.”