Annie Dillard reflekterar stilistiskt över sin kreativa process. För henne är ord och meningar arbetsredskap; visionen är målet. Dillard bjuder på ett essäistiskt och anekdotiskt register över sitt skrivarliv, en ensam och skoningslös bana som fört henne till isolerade platser. Hon placerar sig själv inom ett ramverk av konstnärer och artister.
Annie Dillard föddes 1945 i Pittsburgh, Pennsylvania, och har skrivit i många former: poesi, fackböcker, memoarer, essäer, litteraturkritik och filosofi. Hon är mest känd för Pilgrim at Tinker Creek (Livet vid ån i översättning av Roland Adlerberth) som belönades med Pulitzerpriset 1975 för bästa fackbok.
Dillards bredd som författare kommer väl till sin rätt i det här verket. Till skillnad från andra skrivarböcker av företrädesvis skönlitterära författare är det inte det vanliga pratet om ordens magi, karaktärer som lever sina egna liv, eller anekdoter om researcharbete, läsare och förläggare. Fokus ligger på filosofin, kreativiteten, visionen.
Författarens egen känsla för texten är myggor. De ska viftas bort. Nypublicerad musikpsykologisk forskning visar att yttre fokus leder till bättre musikaliskt uttryck än att fokusera på fingrar och noter (Mornell & Wulf, 2019), och Dillard formulerar det tjugo år tidigare: ”Sikta på huggkubben. Om du siktar på veden uppnår du ingenting. Sikta förbi veden, sikta genom veden; sikta på huggkubben.” (Dillard, s.74)
Det skrivande livet har också, intressant nog, utelämnat det personliga förhållandet till läsaren. Det finns några barn som ritar en teckning av en mal, men det är oklart om de har läst eller hört om Dillards förlaga, och det finns en passage som reflekterar kring bokläsares allmäna förhoppningar. Dillard är också tyst om den del av författaryrket som inte utövas på kammaren.
Författaren är ovanligt öppenhjärtlig om insikten om begränsningen av den egna författargärningens betydelse för universum: ”Det [skrivandet] är livet när det är som friast, om du har turen att få prova det, eftersom du väljer dina material, uppfinner din uppgift och själv bestämmer din takt”, skriver Dillard. Avigsidan är att ingen bryr sig om du gör det bra, eller alls, fortsätter hon. ”Ingen bryr sig. Det lär man sig ju efter första boken”, sa Linda Skugge i en intervjusoffa på Bokmässan 2018.
Att våga ifrågasätta det egna konstnärsskapet har provocerat: ”Nothing comes more easily to a writer than moaning about the creative agony of the artist, but Dillard has always had such perfect, poetic taste and such a fine sense of the ridiculous that one would never have expected it of her”, skriver en upprörd recensent 1989(*), och påpekar att världen har belönat hennes arbete med Pulizerpriset. ”För vad sägs kvinnor vara när de talar offentligt?” frågar Mary Beard i Kvinnor & Makt. ”De är ”påstridiga”, de ”klagar” och de ’gnäller’”.
Det sjunde och sista kapitlet upptas av Dillards upplevelse av skönheten i en flyguppvisning, det artistiska framförandet av en mekanisk maskin, och det hisnande i att få flyga med. Andra konstformer, skriver Dillard, kan behaga sinnet medan de pågår, men centrifugalkraften pressar piloten. Att gå upp i artisteriet är att vara på gränsen till att förinta sig själv.
Jag ska ha sista kapitlet som referensverk för att skänka skrivandet en smula dramatik när jag färdigställer 2019 års bok med garanterad utgivning: min avhandling.
(*) Edens, Michael. Mothballed. Nation. 1989;249(12):435-436)
Titel: Det skrivande livet
Orginalets titel: The writing life
Författare: Annie Dillard
Översättning: Niclas Nilsson (1971- )
Efterord: Elin Boardy
ISBN 9789172475243
Utgivningsår: 2018
Förlag: Ellerströms
Inköpsställe här eller här
Referenser
Beard M, Löfvendahl AH. Kvinnor & Makt : Ett Manifest. Stockholm : Norstedts, [2018]; 2018. Mornell, A., & Wulf, G. (2019). Adopting an External Focus of Attention Enhances Musical Performance. Journal of Research in Music Education, 66(4), 375–391.
Edens M. Mothballed. Nation. 1989;249(12):435-436)
Diana MC. Annie Dillard. Critical Survey of Long Fiction, Fourth Edition. January 2010:1-3.