En islykta från den yttersta utposten. Varlam Sjalamovs litterära skildring av livet som straffånge i lägervärlden under Stalins terror är ett svidande, svindlande verk.
I novellform berättas scener från en plats människan nästan inte kan nå, och inte kan lämna bakom sig. Kolyma i Östra Sibirien var plats för guldgruvor och skogsavverkning under Stalins terror. Man har skattat att en tredjedel av fångarna dog varje år.
Författaren Varlam Sjalamov (1907-1982) greps 1937 under Stora utrensningen, och dömdes i omgångar till sammanlagt 17 års lägerarbete. Sjalamovs första brott var att han sympatiserade med Trotsky, och hans far hade varit ortodox präst.
Det glänsande järnvägsspåret. Honungsfärgade bergsnypon. En kortlek skuren ur en volym av Victor Hugo. Bitvis andlöst vackert berättar Sjalamov om människorna i lägrets grymhet. Om mätbarheten, regelmässigheten, bestraffningstraditionen, förnedringen. Fångar överlevde på nästan ingenting, utförde omänskligt tungt arbete på en av jordens kargaste platser. Ett bottenfruset destillat av hunger, våld och prövningar.
Normen mätte allt. En vagnslast, en veckoranson, en trupp, ett beting. Betinget var omöjligt att uppnå, och blev därför avsiktligt felrapporterat. Enstaka överproducenter belönades, majoriteten fick straffranson.
”Det var inte meningen att de skulle producera något”, säger min huskonstnär när jag berättar om gruvarbetet, svältkosten och kylan som mötte de dömda intellektuella. ”De skulle producera döda kroppar.”
Genom snön är andlöst vacker, också i sin beskrivning av människans vettlösa motstånd. Hon kan välja att inte dö, att inte skada sig, att en dag samla sig till att skildra skönheten i landskapet och skriva sin berättelse. Sjalamov beskriver det återkommande och med övertygelse: ”Det är inte handen som gjorde människan av apan, inte hjärnembryot, inte själen…//…// Och inte heller betvingandet av elden…//…// Människan räddas av sin självbevarelsedrift, av sitt fastklamrande vid livet, just detta fysiska fastklamrande som också medvetandet är underkastat.”
Likgiltigheten återkommer som dygd och förhållningssätt. Fångens likgiltighet inför sitt eget liv, lägerkommendanternas inför fångarnas. Permafrosten är likgiltig inför trädens fotfäste. Himlen är likgiltig inför jorden. Ingenstans skildras representanter för terrororganisationen med någon form av hetta. Också motståndaren är berättaren likgiltig.
Vad är fakta, vad är fiktion? Form och innehåll? Jag vill gärna tro att ”romanisterna” hade särskild status, att de som kunde förnöja kriminella gängledare med berättelser ur världslitteraturen beskyddades från svält och våld. Jag vill gärna tro att berättarjaget är självbiografiskt, höll låg profil, och överlevde genom erfarenhet och list. Jag vill gärna tro att skönhetsseendet aldrig lämnade författaren. Men hur överlever man 17 år i arbetsläger?
Exakt vad som är memoarer, autofiktion och poetisk rättvisa spelar mindre roll, tänker jag. Jag läser den vackra novellsamlingen som konstens seger över livet, och världslitteraturens seger över ondskan. Varlam Sjalamov har åstadkommit en arkaisk, poetisk motrörelse.
Genom snön.
Titel: Genom snön
Författare: Varlam Sjalamov (1907-19082) ; efterord: Sergej Lebedev
Översättning: Ola Wallin (1965-)
ISBN 9789187891625
Utgivningsår: 2018
Förlag: Ersatz
Inköpsställen t.ex. här eller här