Måndagen blev lite bättre när ett bokpaket väntade på mig i brevlådan. Jag började läsa Kayo Chingonyis Kumukanda och greps hårt av nostalgi över musiklyssnandet med TDK-kassetter i flerpack och de där AA-batterierna som alltid tog slut.
Jag började nästan gråta över att mina barn aldrig kommer att kunna dela upplevelsen av att hänga med lång- och pekfinger på rec och play i väntan på det perfekta ögonblicket på radion. Hur ska de kunna förstå vad längtan är?