Amazonen har seglat upp i media de senaste åren. I Sverige är hon alltid aktuell genom Karin Boye, och nu internationellt med Peshmergakrigarna. I Aidt-Moestrups diktsamling Omina flankeras hon av sin häst och sin hund. Pilbågen är den historiska motsvarigheten till The Great Equalizer. Kvinnor gör säkrast i att undvika närstrid.
”amazonen
alltid ensam
med sina djur
hovar och tassar”
(Aidt-Moestrup, s.19)
Amazonen rider över jorden, rör sig över slätten och skogen i en svårplacerad tid. Förhednisk med stål mot trollen? Nutid med love och new age? Efter apokalypsen?
”det finns alltid en ny kamp att utkämpa
det är aldrig fred
alltid ett krig någonstans”
(Aidt-Moestrup, s.37)
Språket i Omina är fint, en enhetlig språkdräkt med ekon och kontrast, där Aidt ska ha diktat vänstersidorna och Moestrup höger. Snyggaste stilelementen är när faror lurar mellan raderna i fyndiga överklivningar som leker med osäkerheten om vad som är fristående ord och stavelser.
Ett och annat oskönt ord sticker ut. Skit. Piss. Jag tappade sugen på Familjeepos när teasern i Lyrikvännen innehöll piss. Min huskonstnär säger att min laddning beror på att jag är uppväxt en sån där välordnad familj som Norén älskar, där man inte pratar med varandra. Han påstår att för honom är ordet neutralt.
Jag tycker också att författarna kunde ha litat mer på läsaren. Är det någon som inte vet varför amazonen skär av sitt bröst?
En del bilder i Omina faller illa hos mig. Det är just många avskurna kvinnobröst. Ingen poetisk skicklighet har ännu överskuggat bilden av ett bröst placerat i en rostfri skål. Det gör något med en människa att se andra människor i denna – vad kallar man det i litteraturen? – belägenhet.
Jag läste nyligen Naja Marie Aidts sorgebok Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka (här), om när hon förlorade sonen Carl. Vilka spöken skriver hon om? Vad tycker hon om Moestrups kraniekrönta dödsväsen som rider genom skogen? Aidts amazon ligger i avväpnad i leran och gråter:
ӊr det avsked
som är hennes
krig”
(Aidt-Moestrup, s.34)
Aidt (1963-) och Moestrup (1969-) använder kollektivt skrivande i Omina, som kan läsas som långdikt eller som dialog. Det lämnar läsaren med frågan om vem som har gjort vad. Tolkningen av ett verk bör kunna stå fritt från upphovspersonen, menar många. Å andra sidan har jag en volym av Ko-Un hemma och trodde länge att han var en koreansk allmogediktare som romantiserade bondesamhället.
Starka, mörka varseldikter står det i förlagets beskrivning. Ofreden, naturen och subjektet påminner bekant om en Kurozawa-film. Omina tilltalar mig som bilreklam, med budskap om territorium, beslutsamhet och frihet. Människan rider över marsfältet innan det belamras av det moderna samhällets konstruktion. Det fyller mig av längtan och begär.
Titel: Omina
Författare: Naja Marie Aidt (1963-), Mette Moestrup (1969-)
Översättning: Jonas Rasmussen (1975-)
ISBN 9789172475427
Publicerad: Lund 2019
Förlag: Ellerströms
Inköpsställen t.ex. här eller här