En underbar, brokig roman med ett myller av karaktärer och trådar med kärlek, filosofi och politik. Arundhati Roy konceptualiserar mångfald och den minsta människans skönhet i ett grymt samhälle där bot och ovilja verkar oupplösliga.
Många av Roys karaktärer har slagits ner och rest sig upp trots kringskurenhet. Huvudpersonen, som kallar sig Anjum, är hermafrodit. Som överlevare av en massaker bosätter sig Anjum på en kyrkogård. Runt henne växer det fram ett pensionat, en begravningsbyrå för medellösa, ett äldreboende/hospice för gamla djur, och en skola. Anjum adopterar ett övergivet flickebarn, avlat genom krigshandlingar. Det är en bjärt saga som kontrast till allt våld, orättvisor och sorg.
Det är Kashmirs blodiga historia Arundhati Roy gör litteratur av. Där verkar Musa, grönögd militär eller paramilitär, och journalisten Naga, som söker sanningen. Musa och hans gamla kärlek Tilo återförenas efter personliga tragedier. En alkoholiserad tjänsteman från underrättelsetjänsten berättar sin version av konflikterna. Tjänstemannens snokande bland Tilos privata dokument, som återges i boken, får honom att ändra åsikt om Kashmir. Den yttersta lyckans ministerium har beskrivits som Arundhati Roys programförklaring.
En annan tung karaktär är major Amrik Singh, stationerad i Kashmir, med stort våldskapital. Civila och människorättsaktivister dör. Biografen omvandlas till tortyrcentral. ”Hösten i Kashmirdalen var en årstid av oblygt överflöd. Solen lyste över ett lavendelblått dis av blommande saffranskrokusar. Fruktträden var tunga, platanerna stod i brand”, skriver Roy (s.360), som aldrig tappar förmågan att se skönheten i världen. Karaktären Amrik Singh är baserad på den verklige major Avtar Singh, som liksom i romanen tog sig till USA där han fick asyl. När Singh dömdes för hustrumisshandel röjdes hans täckmantel, och han mördade fru, barn och till slut sig själv.
Jag läste Den yttersta lyckans ministerium för att det var en bokcirkelbok. Den hade kunnat vara lite kortare. Det är svårt att få ordning på karaktärer och handlingar, och i början önskade jag att en välmenande redaktör styckat upp verket i flera. Samtidigt kan jag respektera författarens avsikt att inte förenkla en komplex värld.
Jag har lärt mig mer om Kashmir, som jag tidigare mest tänkt på som leverantör av ullen till mina koftor.
Den yttersta lyckans ministerium är en vacker och poetisk berättelse. ”Mor och dotter dödades av samma kula. Den gick in genom Miss Jebeens huvud vid vänster tinning och lade sig till vila i hennes mors hjärta”, är en typisk Roy-formulering av det fruktansvärda (Roy, s.324).
Den androgyna hermafroditen Anjub gör romanen mycket nutida, och fungerar fint som koncept för utanförskap och enhet, utan samma hjulspår som det etniska eller religiösa. Arundhati Roy skriver om kroppslig, psykologisk, själslig, och kanske statlig hermafroiditism. Identitet är flerledat.
”Hur berättar man en trasig historia? Genom att långsamt bli alla. Nej. Genom att långsamt bli allt”, får en av karaktärerna dikta i ett block.
Det är nog vackert i Kashmirdalen i kväll.
Titel: Den yttersta lyckans ministerium
Författare: Arundhati Roy, 1961-
Översättning: Peter Samuelsson, 1964-
ISBN 9789173378826
Publicerad: Stockholm : Bromberg, 2017
Omfång: 453 sidor
Inköpsställen t.ex. här eller här