“C’est le fruit” , säger Catherine Deneuves karaktär plantageägarinnan i filmen Indochine. Det är frukten och de utvecklade smaklökarna, förklarar hon, som är skillnaden mellan hög och låg.
Huvudkaraktären i Paul Beattys fjärde roman Svikaren är bonde och växtförädlare. Han växer upp på en bondgård insprängd i det svarta gettot Dickens i Los Angeles. Hans pappa, en ensamstående beteendevetare, gör sitt yttersta för att ge sitt barn ett gott liv. När det står klart att sonen inte har någon intellektuell håg får han ägna sig åt jordbruket, inklusive bomullsplockning.
Hemskolningen och de oortodoxa uppfostringsmetoderna förbereder honom inte helt för verkligheten. När pappan säger åt honom att busvissla på en vit kvinna, för att pojken ska lära sig att rasism fortfarande finns, visslar han försynt Bolero.
Pappan förhandlar bort sig själv genom att låta sig bli måltavla för rasistiskt polisövervåld. Skadeståndet för den rättsvidriga avrättningen blir sonens startkapital till en djurhållningsutbildning på college, och gör att berättarjaget kan behålla och utveckla pappans gård. I sin gröna oas odlar han de mest fantastiska plommon, vindruvor, vattenmeloner och cannabis. Han finner sin Sancho Panza i den gamla misslyckade skådespelaren Hominy, och deras relation utvecklas – ofrivilligt – till ett slavägarförhållande, även om Hominy inte är den som smutsar ner händerna.
Berättarjagets kärlek, den gifta busschauffören Marpessa, gör honom sällskap på hans eskapader i samhället, där han återupprättar gettogränserna, återerövrar stadsdelens utraderade namn, skapar en rassegregerad skola, och hamnar i Högsta Domstolen för att (motvilligt) hålla Hominy som (villig) slav.
Svikaren är en varm och hejdlöst rolig roman om en allvarlig verklighet. Den handlar om identitet och rasism, och vägrar rikta rodret mot ett mer allmänt solidaritetsproblem. Paul Beatty navigerar med galghumor över ett kokande hav av fördomar, stereotyper, vit överhöghet och orättvisa. Ramberättelsen är så osannolik att den får en air av feel good- och trädgårdsroman, medan samhällskommentaren osar realism.
Enda gången jag tappar intresset är i inledningen. Precis som Eileen Myles Chelsea Girls öppnar den med vad jag förmodar ska vara skojigt, gränsöverskridande bus, när huvudpersonen tänder en joint inne i Högsta Domstolen. Jag tycker inte att det finns något inneboende roligt, sexigt eller glamoröst med droger och auktoritetsproblem. Redaktörer verkar tycka att de är en pikant dörröppnare, även om tonen i inledningen inte har mycket att göra med resten av romanen. Svikarens berättarjag har aldrig ens fuskat med skatten.
Jag kan inte minnas när jag läste en så rolig bok, eller en så meningsfull. Paul Beattys Svikaren är perfekt semesterläsning. Den får dig att vilja köpa frilandsodlad Solist, betala fullpris för Honeycrisp-äpplen och köpa en surfbräda. Den får dig att fråga dig själv två saker, Vem är jag? Och Hur kan jag bli mig själv? Den kartlägger en västerländsk skamfläck så tabu att jag inte ens har ett användbart språk för att beskriva det.
Det finns nog inget skäl att inte läsa den här boken.
Titel: Svikaren
Orginalets titel: The sellout
Författare: Paul Beatty
Översättning: Hans Berggren, 1946-
ISBN 9789186703837
Publicerad: Malmö : Rámus, [2019]
Inköpsställen t.ex. här eller här