Som liten såg han alla barnförbjudna skräckfilmer, och det tog han inte skada av, skriver författaren till American Psycho i sin nyutgivna essäbok White.
Jag läste mycket Bret Easton Ellis när jag var 20-nånting. Inte American Psycho då, som jag tog mig an sist, men jag älskade The Rules of Attraction, som börjar mitt i en mening och berättas av flera karaktärer i första person. Den utspelar sig på campus där alla är promiskuösa, ingen blir kär, och den som är skyddslös dör medan de andra skrattar. Ellis fångar det ytliga studentlivet i sin tomhet och ensamhet.
Bret Easton Ellis fortsätter att vråla åt etablissemanget. Han är besviken över bristen på autenticitet, och att alla människor – speciellt skådespelare – bara frontar sitt varumärke. Själv tar han inte med sig mycket till förhandlingsbordet: frånskilda föräldrar, erfarenhet av panikångest, droger, en stalker som stressat honom till fysisk kollaps. Som karaktärerna han spottat ur sig under alla år.
Läsaren behöver ha anekdoten ”There must be a pony” i bakhuvudet (här), för White är fylld av misogynistisk skit. Men där finns flera tänkvärda teman.
Att politik inte kommer att kunna förändra världen. Jag hajade verkligen till över den, men idag är de flesta yrkespolitiker och framför allt proffs på att bli omvalda, inte på att regera. Konst, film och litteratur berör fler. Vi behöver djärva utgivare och djärva konsumenter.
Att internet och ängsligheten inför andras tolkningar utplånar individen. Våra liv på sociala medier har blivit mer performance än vi föreställt oss, och både plattformsföretagen och dreven i kommentarsfälten reser åsiktskorridorer. Liksom mediahusen. Ellis har råkat i flera blåsväder, och är arg över den tysta behandlingen.
Ellis slår på trumman för total yttrandefrihet och myten om den fria och kompromisslösa konstnären (som i praktiken alltid har fått göra anpassningar). Jag tänker att varje arbetsplats har sin egen variant: drömmen att om en bara är tillräckligt bra på sitt specialområde, så får man bete sig som ett as.
På omgivningen ställer Ellis däremot krav. Han använder ofta formuleringen att han själv blev vuxen genom att exponeras för världen så som den är: ”This particular wish – the desire to remain a child forever – strikes me as a defining aspect in American life right now…/…./ This narrative is about how we wish the world worked out in contrast to the disappointment that everyday life offers us, and it helps us to shield ourselves not only the chaos of reality but also from our own personal failures.” (Ellis, s.172)
Bret Easton Ellis och White påminner avlägset om Pier Paolo Pasolini och Jag, askans sångare, där Pasolini klagar över sin uppväxt bland ”de fula lågalperna” (underbart filmade av bröderna Taviani). Jag tycker om passagerna med Ellis filmanalys, och hans egna reflektioner om tillkomsten av och reaktionerna på American Psycho. Ellis nämner filmen American Psycho II: All American girl (2002), där Ellis karaktär Patrick Bateman mördas inom fem minuter.
Jag poppar popcorn.
Titel: White
Författare: Bret Easton Ellis (1964-)
ISBN 9781529012439
Publicerad: London : Picador, 2019
Språk: Engelska
Omfång: 261 sidor
Inköpsställen t.ex. här eller här