Niklas Qvarnströms roman Turba utspelar sig i Malmö före dess postindustriella epok. Före Västra hamnen och Öresundsbron. Unga kulturarbetare 1993 fyndar på antikvariat och ekiperar sig på Myrorna. Någon kämpar med sin roman, en annan med hungern. Som i Röda rummet.
Peggy, Matti, Robert och deras vänner. Karaktärerna avlöser varandra i en ström. Genom romanen pyser kaffedrakar. Och vem är det som berättar egentligen? Perspektivet hovrar över jordens yta. Karaktärerna har delaktighet i varandras parallella liv. Det är Sagan-om-det-röda-äpplet på speed och absint.
Det råder en irriterande anonymisering. Robert målar stora dukar i sin sexiga ateljé på Södra Förstadsgatan 63. En icke namngiven författare sitter på nummer 65 och delar födelsedag med Ekelöf. Det finns en Mannen från Sicilien och en österrikisk redaktör. Eftersom alla är en smula skruvade blir det lite limerick över det.
Turba bär 1900-talet signum: en typisk manlig kanon av konst och litteratur. Cigaretter anges noggrant med märke. Det är före mobiltelefonerna, i en tid av rastlösa promenader. Det ger en provinsiell karaktär. Folk går runt med mynt i fickorna. Gamla kyrkogården är en pottersk perrong som oförklarligt lyser. Som Betlehemsstjärnan på det vackra skyddsomslaget.
Oförklarligheterna är för alldagliga, och de geografiska referenserna faller för tätt för att mystiken ska lyfta för mig. Andra halvan känns mest prepsykotisk. Karaktärernas verklighetsuppfattning verkar svikta, och det kommer ingen upplösning. Det vaknas i lådor som i Marisha Pessls Nattfilm. Det sex som alls förekommer är övernaturligt, karaktärerna verkar sakna kontakt med sina kroppar, som hårt hållna högborgerliga när jag hoppats på vilda vänstern. Det stillsamma gräsrotskotteriet kritiserar inte någonting, och är bara intresserade av litteraturen. En fredlig särart. Det blir väl så när man ska värna om förlagan.
Kanske är det inte prepsykotiskt, tänker jag ibland under läsningen. Kanske är det den yttre berättaren, som ser Malmö och Nordafrika och kanske Prag på samma gång, som lägger på lager av tid, och blandar in den anonyma författaren på 65:ans manus. Framtid, dåtid och fiktion. Tilltaget lyckas bättre i Valeria Louisellis De tyngdlösa (här), tycker jag.
Jag får känslan av att jag saknar information för att tolka vad som händer i Turba. Det hade kanske funkat för den oinvigda om karaktärerna varit mindre undflyende. Men Turba är nog en bok av kritiker, för kritiker. Jag känner mig dum som försökte läsa.
Jag gillar hemkänslan, att delar av romanen utspelar sig på Stora Nygatan. Jag har promenerat därifrån på morgonen med håret så rufsigt att jag funderat på att låna lägenhetsinnehavarens keps.
Jag tycker bäst om episoderna med Matti under första halvan – förlorad och förutbestämd att dö. Den bakbundna sorgen blöder igenom trycksvärtan.
Jag uppskattar det kritiker har beskrivit som en återförtrollning av staden. Turba är en ömsint skildring av ett krus med sprucken glasyr. Ett lapptäcke av det slag som inte mera görs, en handmålad karta.
För 1990-talets Malmö finns inte längre. Det är sönderskjutet.
Titel: Turba : en nittiotalsroman från framtiden
Författare: Niklas Qvarnström, 1969-
ISBN 9789172475595
Publicerad: Lund, Ellerströms, 2019
Inköpsställen t.ex. här eller här