Det bästa med årets bokmässa är att Tranan har slagit sig ihop med Ellerströms och Rámus, så jag behöver bara gå till en enda monter för att köpa mina böcker.
Jag älskade Nora eller Brinn Oslo brinn (här), så seminariet ”Alla ni som känt svartsjuka” var givet. Johanna Frid slår mig, precis som Karolina Ramqvist, som en framför allt skrivande person. Måste författare tvingas ut i strålkastarljuset för att marknadsföra sig? Frid verkar så oerhört obekväm i rollen att jag vill gå därifrån för att inte medverka i en oetisk cirkus. Ögonen klipper oavbrutet. Andningsfrekvensen är konstant förhöjd. Frid säger intressanta saker, men de kan jag ta till mig i textform. Jag läser gärna allt hon skriver.
Aase Berg dyker upp på flera seminarier. Berg verkar trygg och säker, medveten i sina litterära val. Jag måste läsa hennes roman, Haggan, om kvinnlig frihet och ilska. I Rum för poesi läser hon under titlar som Blobborna och Måndag i Marianergraven i ett pågående verk med samma namn som i Griegs svit Peer Gynt.
Vi går seminariet med Katarina Wennstam om mäns dödliga våld mot kvinnor, och det om klimakteriet. Jag älskar Agnes Wold!
Seminariet ”Nästa steg för metoo” med Shiori Ito, Witt-Brattström och Katarina Wennstam är tyvärr inte särskilt elegant modererat. Issho ni, tillsammans, är ett japanskt mantra som avslutar varje ansats, och används ungefär som Inshallah. På engelska blir Shiori Itos Issho ni om Me too till We too. Jag måste stödköpa Itos bok Black Box.
Jag ser också Horace Engdahl sitta i en monter på mässgolvet. Jag lägger märke till honom för att jag plötsligt måste navigera runt en enkönad hord åskådare på väg bort från Samfundet De Nio. Engdahl säger något om generositet och värdighet. Anders Olsson, i knäppt ytterrock, står i flocken och ser tveksam ut.
Generöst och värdigt är däremot samtalet mellan Jonas Ellerström och Ola Larsmo, som tilldelats Samfundet De Nios stora pris. Ola Larsmo har väl aldrig haft det där stora genombrottet, trots en stadig produktion, så det är roligt att han uppmärksammas på det här viset. Jag tyckte om Swede Hollow, på många plan.
Jag märker att jag är mindre investerad i årets bokmässa. Tankarna är på annat håll. Jag tappar koncentrationen trots att Suzanne Brøgger och Liv Strömquist pratar om kärlek och galenskap.
Det blir bättre nästa år.