Jag är en stabil och rationell människa, sa jag till mig själv när jag stod och väntade på en vit kanin på ett av stadens köpcentrum. Vi hade köpt biljetter till Wonderland, en föreställning av Moomsteatern och Teater Insite, inspirerad av Lewis Carrolls verk. Biljettköparen kan välja mellan att vara Besökare och ett mindre antal Invånare. Vi hade valt Invånare, och hade förgäves letat efter en bar innan föreställningen.
Wonderland handlar inte särskilt mycket om Alice, utan om att se varandra. Att gå omkring på det öppna köpcentret i kaninmask och ta del av omgivningens reaktioner var en upplevelse, med liten insats för vår del. Många blev glada, andra såg ut att tänka på massakern i Trollhättan. Det var också en erfarenhet att hjälpa Besökarna med sina masker och bli behandlad som en klädhängare. Vad är det vi ser egentligen? Handlingen eller personen?
Scenografin i kaninhålet förde tankarna till Dexters byggplast, slutavnittet i Twin Peaks och Lady Gagas musikvideos. Besökarna, som alla bar masker, blev själva en del av bildupplevelsen och kollektivet, med paralleller till ett hemligt sällskap, ett samfund, eller bara en förhärskande världsbild.
Olika teman som missbruk, psykisk sjukdom och förlossningsdepression exponerades i kaninhålet. Med igenkännbara ritualer. En tunn fernissa skiljer normalt från onormalt.
Jag ska inte gå inte på detaljer för att inte förstöra teaterupplevelsen, men att välja Invånare gav fler möjligheter att reflektera över sin egen ingroup-upplevelse. Hur tryggt det är att vara del av en grupp när omvärlden är obegriplig. På gott är det genom gemenskapen vi härdar ut.
Föreställningen jobbade med ljud som fortplantade sig som vibrationer genom hela kroppen. Det gillade jag. Avslutningen var också fin. Ritualen i sig är inte ond.
Wonderland spelas till första november i Malmö. Ett modernt kaninhål, väl värt ett besök.
Hopp hopp.