Enrique Vila-Matas metafiktiva essä-roman Man kommer aldrig ifrån Paris beskriver en ung Vila-Matas-liknande författare i Paris på 1970-talet, där han hyr en vindskupa av Marguarite Duras och lever bohemliv i ungdomligt svårmod. Han skriver på en roman som ska ta livet av alla som läser den. Trots sin föresats är den unge mannen både harmlös och hjälplös. På sidan 233 i romanen har kan kommit till manusets sidan tre. Behöver jag nämna att han är dålig i sängen?
Hemmingway, Becket, Gertrude Stein, Fitzgerald. Dialogen med litteraturens stora skulle kunna vara kletig om det inte vore för den fiktiva föresatsen att huvudpersonen som medelålders läser upp sina ungdomsskrönor på en konferens om ironi. Mångtydigheten med den orutinerade och oetablerade unge mannen – en skrivarmässigt misslyckad figur – och intertextualiteten, ironikonferensen och Vila-Matas eget stora författarskap skänker läsningen en förbryllande och charmig otydlighet mellan lek och allvar.
Allusionerna duggar tätt, och kräver en litteraturvetare (not me). “Paris is not merely a city, it is also – and perhaps principally -a literary construction”, skriver en amerikansk litteraturkritiker om verket.
Jag tycker om den mogne mannens blick på den yngre, på hans längtan och drömmar och rotlöshet. Strävan efter att göra något stort och originellt mynnar ut i socialisering och bildning. En blir kanske inget geni, men i alla fall lärd. Det är inte heller så pjåkigt.
Det är också kul att Vila-Matas textualiserar de skrivarråd en kan få av litteraturen och författarna.
Det sämsta med boken är att den inspirerade mig att låna Duras kultfilm India Song på Cineasterna. Jag älskar Duras, men fokuset anno 1975 är – till skillnad från manuset i romanen – mördande.
Man kommer aldrig ifrån Paris är, som adolescensens exil, en berättelse om det som aldrig var och aldrig blir, och ens handlingars arvsynd.
Författare: Enrique Vila-Matas, 1948-
Översättning: Yvonne Blank, 1950-
ISBN 9789188253712
Publicerad: Stockholm : Bokförlaget Tranan, 2019
Inköpsställen t.ex. här