Efter att jag läst Hej då saker har jag inom ett dygn slängt lite köksprylar, några böcker, och tagit med barnen på bio. Det som överraskar mest i den japanske minimalisten Sasakis verk är det direkt uppmanande tilltalet: Kasta nånting nu. Kasta sådant ni har bara för att framstå som coola. Ut med förvaringsmöblerna! Använd auktioner för att ta en sista titt på era saker.
”Vi kan alla göra oss av med våra prylar, vi måste bara bli medvetna om varför vi hittills inte lyckats. Det beror inte på er personlighet eller att ni saknar förmågan. Ni lider helt enkelt brist på erfarenhet – det är allt”, skriver Sasaki. Boken innehåller femtiofem tips som hjälper en att decimera. Sasaki betonar att det är viktigt att tänka på varför det finns sådant vi inte kan skiljas från.
Som barn till två hoarders är jag alltid nyfiken på hur andra tänker kring ting. Sasaki tror att vi skaffar saker för att manifestera vårt värde. Han skriver att människor är mer som hundar än som katter, sociala varelser som vill känna oss uppskattade, och där kommer prylarna in.
Det är lätt att förstå att Japan, med sin omänskliga arbetskultur, stenhårda grupptryck och trångboddhet är en grogrund för motrörelser som hoppat av ekorrhjulet. Den nya japanska minimalismen är mycket mer långtgående än decluttering-rörelsen, och handlar inte så mycket om att ha ett hanterbart hem, utan mer om att ha göra sig oberoende av den materiella livsstil som kräver tid och energi på arbetsplatsen, och ändå inte ger lycka.
Jag instämmer inte i Sasakis påstående att människor förr bara ägde föremål för att de var verktyg. Historiska gravar innehåller smycken och spirituella föremål som inte kan ha fyllt någon praktisk funktion. Prylar är det levande kulturarvet.
Inte heller håller jag med om Sasakis påstående att du aldrig kommer att ångra att du slängt något. Jag har rensat hårt genom åren, och ibland känt ett styng av ånger, typiskt när jag vill hitta något i en bok jag tidigare läst.
Många skriver också att lyckan av ett inköpt föremål bara avtar med tiden. Men när man har ett kärt klädesplagg eller smycke, och får komplimanger för det, är det som att köpa det en gång till, och samma sak känner jag när vi har nytta av ett välfungerande bruksföremål. Man kan också reflektera om bruket att bjuda någon på te i ett helt avskalat rum utan minsta conversation piece är artigt eller oförskämt. Alla kanske inte vill prata om det som finns inuti huvudet.
Mycket i extremminimalismen funkar inte när man har barn. Att bara äga ett fåtal klädesplagg och att ha staden som vardagsrum är en praktisk omöjlighet. Inte desto mindre innehåller Hej då saker många tänkvärda spår, inte bara om vilka saker vi vill omge oss med, utan om vilket liv vi vill ha.
Uppföljaren Hello, habits av Fumio Sasaki här.
Titel: Hejdå saker : konsten att bli lyckligare genom minimalism
Orginalets titel: Bokutachi ni mō mono wa hitsuyō nai
Författare: Fumio Sasaki, 1979-
Översättning: Linda Skugge, 1973-
ISBN 9789173379656
Publicerad: Stockholm, Brombergs, 2018
Inköpsställen t.ex. här