Hur kan man skriva så vackert om något så fult? Sjóns senaste roman börjar på Island och berättar om Gunnar Kampen, född vid andra världskrigets början, som växer upp med en far besatt av krigsnyheter. Gunnars farfar Hjort Helge hamnar i fängelse i Norge efter krigsslutet, dömd för förräderi och för att hans tyska hustru dött när hon svalt hans stryknin.
Gunnar är snäll och tillbakadragen. Han växer upp med pappans gråt i radioskrubben om nätterna. Han ser fasterns renrakade huvud när hon kommer till Reykjavik, för traumatiserad för att kunna sova ensam. Gunnar växer upp, studerar och ansluter sig till nynazismen, där han kommer att ingå i det marginaliserade partiets inre kärna på 1960-talet.
Romanen är poetisk och lågmäld, fint översatt med en gammeldags språkdräkt som passar för mitten av 1900-talet: ”Det är svårt att beskriva med ord hur underbart det är att slå sig ned i en stoppad praktfåtölj invid ett perspektivfönster och färdas genom skogarna med tvåhundra kilometers hastighet”, skriver Gunnar i ett brev till sin mor.
Den dysfunktionella familjen med sina hemligheter får mig att tänka på Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika. Formen får mig att tänka på Hrafn Gunnlaugssons film Korpen flyger. Det finns inget slut. Nästa generation upprepar hjulspåren, på jakt efter upprättelse och samhörighet med levande och döda. Vad ska det bli av Gunnars lillebror Hörður?
Jag kan sakna en lokal historisk bakgrund att spegla romanen i. Jag undrar över tårgasen som sätts in vid NATO-demonstrationerna. Det låter som en oerhörd kraftyttring av en polisstyrka som inte ens är beväpnad.
Det är intressant med de nordiska hyllningstankarna på just Island. Landet lägger stor vikt vid sitt kulturarv, och har en riktig språkpolis. Nepotism är en hederssak snarare än ett skällsord, och utländska medborgare som tas av polisen för tredje gången – även för småförseelser som snatteri – körs raka vägen till Keflavik och sätts på nästa plan. Nu har det gått tio år, men när jag jobbade i Reykjavik mötte jag polska arbetare folkbokförda på Island, som borde omfattas av socialförsäkringar enligt EU/EES-regler, där det visade sig att adresser för arbetarbaracker inte klassificeras som folkbokföringsadresser. På Island är parallellsamhället institutionaliserat av staten. Det är också tänkvärt att det var under Tysklands ockupation av Danmark som Island 1944 utropade sig till en självständig republik.
Dåtidens retorik kan kännas igen också idag, står det på baksidan, och att romanen utspelar sig i ett annat land och i en annan tid gör det lättare att lyssna på allt det fula: antisemitismen, rasismen. Gunnar verkar också välutbildad och välartikulerad. Långt ifrån ett visst nutida svenskt parti.
Lite stör jag mig på att författaren gör det lätt för sig, och håller trygg distans till sin huvudkaraktärs politiska tankar, som huvudsakligen återges via fiktiv korrespondens. Men kan man umgås med en sådan karaktär utan att bli korrupt?
Formatet är tilltalande. Jag älskar kortromaner. Jag sträckläste över två dagar.
Karaktären Gunnar Kampan är baserad på den verkliga personen Bernhard Haarde, som också arbetade på bank och hade en ledarposition i det isländska (ny)nazistpartiet. I romanen förekommer också George Lincoln Rockwell, grundaren av American Nazi Party, som var stationerad på Island på 1950-talet och gifte sig med en isländska. Huvudkaraktären möter även Savitri Devi, som kallats Hitlers prästinna och idag bara är känd i nynazistiska kretsar. Savitri Devi bodde på Island 1946-1947. I romanen beskrivs hon med en filigranbrosch med en mängd små hakkors.
Mer om Sjón här. Mina texter om Sjóns Codex1962 del1, del2, del3.
Titel: Rågblont hår, grå ögon
Orginalets titel: Sjón: Korngult hár, grá augu
Författare: Sjón, 1962-
Översättning: John Swedenmark, 1960-
ISBN 9789186703981
Publicerad: Malmö : Rámus , 2020
Inköpsställen t.ex. här eller här