Kan jag blogga om Emily Berrys diktsamling nu? Den inleds med ett Freudcitat, kliniskt och oempatiskt, om en mors död, och jag känner att jag vill skriva ut såna där solidaritetspiller till Freud som den kastilianske läkaren pratade om på Facebook, gigantiska stolpiller, en hel burk.
Picknick, blixt. Det är långt ifrån den ensamma döden i Italien, där familjer inte får följa med in på sjukhus för ett sista avsked. Plötsligt händer det. Den perfekta döden, enligt en del. Vill vi läsa om död och sorg nu? Om vi inte kan läsa och skriva om litteratur för att den känns alltför relevant, vad begränsar vi då kulturen till?
Titeln Picknick, blixt kommer från Nobikovs Lolita, specifik för Jenny Tunedals svenska översättning. Det är så Lolitas berättare blir moderlös, framgår av översättarens anmärkningar. Emily Berrys diktsamling är tillägnad hennes mor som har ryckts bort. Picknick, blixt är tematiskt sammanhållen om sorg, samhörighet och saknad. En saknad där hemsökelsen är enda hoppet: ”En gång hade jag en dagmamma // Nu har jag en mamma i natten”.
60% av den vuxna människokroppen är vatten, och Emily Berrys diktsamling är våt. Regn, tidvatten, oceaner av gråt. Havet är inte, som i Strindbergs absintdikt, en trösterik gobeläng för sorg, utan ett Södergranskt levande väsen. Berrys hav stångar huvudet blodigt när det går på grund. Berry häller ner sitt hjärteblod i olika former. Ofta kortradiga dikter. Som drama (Tragedi för en röst). Som destillat i den lekfulla parfymkompositionen T. Är det detta som kallas postmodernism?
Skogen, träden, fukten omfamnar diktjaget när modern har gått bort. Det finns ett återkommande erbjudande om metamorfos och uppgång i det stora kretsloppet. Diktjaget sträcker handen efter något konkret och finner jord.
Freud och terapi är ett annat tema. Diktjaget går i dialog eller tilltal med någon som kräver sanningen om jaget, en demaskering, ordning i kaos. Psykoterapieefarenheten känns igen från Glücks Averno.
Jag tycker om att Berry inte fastnat i osäkra hangups om modern. Jag tycker också om temat om samhörighet. Flera fina, ömsinta bilder gör mig tårögd. Som i dikten Akva:
”Jag fyllde en skål
med lite
vatten lovprisade
det lite en känsla
av dotterlighet
kom över mig
Jag dyrkade henne
och vatten kan naturligtvis
inte hålla kvar
ett avtryck”
(Berry, s.25)
Lådleken kallar Petra Hůlová det i Allt detta tillhör mig: ”Som om hennes röst kom från min mun och mina steg bar hennes kropp.” (Hůlová , s.75.) Berry formulerar det: ”De döda kan bara svara oss med våra egna ord.”
Den saliga blandningen är precis vad jag behöver nu. ”Låt smör och choklad bli en önskan om att inte dö!” ropar en mindre finstämd dikt.
Vi bakar chokladbollar i väntan på att covid19-viruset ska lämna kroppen. Vaniljsockret är slut. Min svägerska lämnar matpåsar, en bokklubbsvän köper mer barn-Alvedon. Jag och fyraåringen sitter på balkongen och räknar bilarna. Han undrar om förskolan har rasat. Vi klipper pappersmaskar som vi blåser runt med sugrör, det är bra andningsgymnastik. Torrjästen bäst före 2017 gör brödet dödbakt. Det gör ingenting.
På andra sidan vattnet syns Danmark. Jag tänker på allt vi ska göra tillsammans, hur jag ska njuta av naturen och staden, hur jag aldrig ska klaga på något mera när den här våren är över.
Picknick, blixt. Är att vara älskad en förmildrande omständighet när en dör?
Brevbäraren kommer med två bokpaket. Nya volymer ur Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek, där Jenny Tunedals Hejdade, hejdade sken är en. Ellerströms har skickat Ananda Devi och Octavio Paz. Det känns som att jag kommer att få jobba jättemycket innan jag får möjlighet att läsa dem.
Titel: Picknick, blixt
Originalets titel: Stranger, baby
Författare: Emily Berry, 1981-
Översättning från engelska: Jenny Tunedal, 1973-
ISBN 9789186703950
Publicerad: Malmö : Rámus , 2019
Inköpsställe t.ex. här eller här