Sara Sofia är 38 år och lever ett strävsamt liv i en enkel stuga, när tillvaron vänds upp och ner av ett storslaget nybygge vid tomtgränsen. Ogifta Hulda Serafia slår sig ner i den lilla byn i Västerbotten och etablerar sig som bröllopsfotograf. Trots sparsam kontakt blir den kvinnliga fotografen sinnebilden för en annan sorts liv. Sara Sofia säger upp sig från sitt tunga arbete som fuspiga och vågar prova vingarna, så långt de kan sträckas under nittonhundratalets första hälft.
Romanen börjar oerhört charmigt i skafferiet, som varit mormors krypin. Skafferifönstret är handbyggt av morfar, ovalt med nästan opassande snickarglädje. Där har hon mormoderns gamla redskap och minnessaker, och sin egen vrå.
Gamla skolkamraten Magda finns i bekantskapskretsen genom livet. När Hulda Serafia gifter sig med sin ungdomskärlek på sin ålders höst iakttar väninnorna bröllopsmottagningen på avstånd: ”Under dagen hade jag kokat fläskpalt, och bjudit in Magda, som på min uppmaning tagit med sig sitt bröllopsfoto, för att vi tillsammans skulle kunna fira och återuppleva våra egna giftermål.” (Salomonsson, s.115)
Romanen är uppdelad i två delar, den senare förlagd till efterkrigstiden, och Hulda Serafias öde fortsätter att beröra när hennes dagbok kommer fram. Där framträder också 1900-talets val mellan självständighet och gemenskap, en livskonflikt som känns igen från biografierna om Selma Lagerlöf och Tove Jansson. En luffare dyker upp mot slutet av romanen, och tar resonemanget om frihet och hemtrevnad kontra karriär och ståndsmässighet ett varv till.
Jag tycker om att romanen skildrar de små och bortglömda, Linorna från Emil i Lönneberga, i förgrunden till en feministiskt framgångsrik karaktär. Baksidetexten anger att författarens specialitet är att ”…bärga till synes obetydliga men verkliga livsöden från Västerbotten”. Branden av Burträsks kyrka 1945 finns också med i romanen, en katastrof som fyller igen klassklyftor. Efter tröstlösa mästerverk som Rynells Hohaj är det upplyftande att läsa en annan sorts Norrlandsroman. Huldas hus känns som en kombi av historisk-feministisk feelgood, utvecklingsroman för medelålders, och bygdemuseum.
Huldas hus är lågmält berättad, karaktärerna återhållsamma i anspråk och känsloyttringar. Jag tycker om att Salomonsson använt en gammeldags språkdräkt. Vissa repliker är skrivna på dialekt, men begripliga för en sörlänning: he för ´det´, heim för ’hem’, norrländskt som för ´liksom’. Jag känner igen språket från min barndoms somrar hos morföräldrarna i Skellefteå. ”He brinn”, är en episk replik från min morfar som hostande kom tillbaka från grannens övertända lägenhet.
Författaren, Anita Salomonson, är från Hjoggböle, där det fanns ett fantastiskt bageri. Hon har gett ut en hel radda böcker ser jag. Huldas hus skildrar utan inbördes hierarki hur människor gör avtryck, och hyllar kaffetåren vid köksbordet och berättandet. Romanen är 199 sidor och lätt att läsa. Lyssnandet får ta plats.
Titel: Huldas hus
Författare: Anita Salomonsson, 1935 –
ISBN 9789113102085
Publicerad: Stockholm, Norstedts, 2020
Inköpsställen t.ex. här eller här
Rec-ex? ja