Det är svårt med läsron. På jobbet förbereds vilka väggar som ska slås ut. Maskiner rullas in från militären. Jag började läsa mer poesi efter andra barnet, eftersom poesi inte på samma sätt kräver sammanhängande läsning. En sida här, en där. En sida i taget.
Jenny Tunedals diktsamling Hejdade, hejdade sken ingår i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek. Förlaget har en pågående reklamkampanj där de erbjuder kvalitetslitteratur för varje apokalyps och varje undantagstillstånd. Tydligen också poesi för varje tragedi.
Min smakbit är från Hejdade, hejdade sken av Jenny Tunedal, sidan 37:
“Hon tvättar sin händer i samma vatten, som ljus genom vattnet, finaste
blad, hennes mun rör sig, jag hör det, jag kan höra
Andning, att hon andas, andades, andas och kommer att andas
och andas
med munnen öppen mot regnet
och var mitt ljus, mitt ljus”
(Tunedal s.37)
Det är vackra bilder. Flera dikter verkar handla om att höra samman och vara skilda åt. Gå upp i flöden. En åldrad mor. Vokalväxlingarna och dispositionen på pappret för tankarna till ett senare favoritverk: Hanna Riisagers För Kvalia (Dockhaveri, 2015). Jag har tidigare läst Jenny Tunedals översättning av Emily Berrys Picknick, blixt (här), och hennes egen Rosor, skador (2017) om en mor som gick bort i Alzheimers.
En annan poesisamling som väntar är Johan Jönsons I krigsmaskinen, som har recensionsdag på tisdag. Tajmingen måste vara oöverträffad. Poesi för varje pandemi.
Fler smakbitar här.
