Visst gör det ont när knoppar brister, och Gidlöfs landar med ett magplask. Kvinnan möter Flickan, som hon försöker skydda och dräpa om vartannat. Romanen verkar utspela sig i ett postapokalyptiskt töcken, en dramatiserad BUP-korridor med ormbunkar och ett reptilakvarium. På randen, bortom all tid. ”En man vänder på huvudet, han ser mig, jag vet vem han är. Han har varit här förut. Jag vill inte vara i hans blickfång.”
”En alldeles för liten flicka står några meter bort, utan fäste i blicken”, börjar Gidlöfs bok. Berättaren, som är en vuxen kvinna, tar sig an Flickan och introducerar henne till livet med dess faror. Livnärandet, köttet, sexualiteten. Det rakryggade barnet badar, rider och faller från kokospalmerna, efter lite introduktion. Hon är friare men också hjälplös på egen hand.
Berättarens handlingar handlar om att överleva, men också om att sköta Flickans kropp, förlösa henne. De äter fågelkött och fladdermöss, ett förtryck av djuren, kanske också av sig själva. De överskrider varandras gränser, Flickan klamrar sig fast som den mytologiske gamle mannen på hjälparens rygg.
Jag tänker att den lilla romanen handlar om ätstörningar, men den kan också läsas mer allmänt, om sorgen över i att fångas i en växande kvinnokropp, och förhålla sig till den man var och är, både som kropp och väsen. Ingenting har nödvändigtvis förändrats på insidan för att en får kurvor och blir fertil. Kroppen tynger och gör ont, och blir dessutom en social och fysisk måltavla, som allt mer kretsar kring: ”En gång var jag väldigt liten, nu är jag någon helt annan. Jag saknar min historia, allt som ryms inuti den, människan jag en gång varit”, säger berättaren.
Karaktärerna dignar också under en religiös, patriarkal kvinnobild. Flickan begravs, döps i jord och återuppstår: ”Flickans mun är alldeles svart, de små ögonen kisar. Jag håller om henne, trycker läpparna mot hennes panna. Hon snyftar, hennes tårar tar jorden med sig. Hon blir ren inför mig, hon visar sitt ansikte.”
Jag gillar att det är en oromantisk skildring av hur tonårstidens yttre metamorfos inte svarar mot ett harmoniskt inre.
Jag tycker om att den utforskar relationen mellan kön och ekologi. Jag gillar det animaliska, att karaktärerna är mer djur och mindre maskin och intellekt. Att biologin snarare än vetenskapen är mekanismen som dominerar deras väsen, och att våldet utövas av naturen och den egna kroppen, men också mellan generationerna med förtexten omsorg. Att naturen inte reduceras till vår uppskattning av den.
Jag är mindre förtjust i de många poetiska bilderna med kroppsvätskor och rå vävnad. Det är dramatiskt, men för mig är det ingrott arbetsmaterial och får mig att tänka på plasthandskar.
På baksidan beskrivs Gidlöfs Flickan som en prosalyrisk skildring av smärtan i att bli kvinna. Att födas som kvinna i vårt samhälle kräver samma sorgeprocess som att förhålla sig till ett livslångt handikapp, säger forskarna. Gidlöf skildrar det poetiskt: ”Livmodern är ett öppet sår, det fräter i minnet. Jag vill aldrig mer födas till människa.”
Titel: Flickan
Författare: Lisa Gidlöf, 1985-
Redaktör Liv Gingnell
ISBN 9789198326710
Publicerad: Malmö, Vendels förlag, 2018
Inköpsställe t.ex. här