Jag var tveksam till Peter Handke, men Hannele har bjudit på försöksportioner under våren, så jag var tvungen att prova.
I Berättelse om ett liv skriver Handke om sin mors undanträngda liv, som slutade med svår depression och självmord på 1970-talet. Allt börjar i byn där hans morfar, som var timmerman, arrenderade lite åkermark. Det är fattigt. Inflationen slukar drömmarna om att trygga barnens utbildning och bröllopsfest: “Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden.” (PH, s.14). Som Houllebecq formulerar det: “Var inte rädd för lyckan; den finns inte.”
Det är en tröstlös tillvaro mellan alkoholismen, tuberkulosen och medellösheten. Ena sonen kraschar hennes bil och sätts i fängelse. Hon är som osynlig: “Hon var rädd för vintern, när alla uppehöll sig i samma rum. Ingen hälsade på henne; när hon hörde något och såg upp var det alltid bara mannen: “Jaså, är det du.” (PH, s.56)
Det är en ömsint berättelse, återhållen utan att vara kylig, där Hanke kan fånga mycket i varje mening. Jag blir mycket rörd. Jag kan förstå, redan efter några sidor, att hans författarskap har varit aktuellt för Nobelpriset.
Hannele skriver här.
Titel: Berättelse om ett liv
Författare: Peter Handke, 1942-
Översättning: Eva Liljegren (1915–2000)
ISBN 9789100183486
Publicerad: Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2019