Det är andra numret av Lyrikvännen med nya redaktionen, och formgivningen är redan hemtrevligt bekant. Jag kände mig som en ynklig motståndare till förändringar när jag i deras första nummer hängde upp mig på obefintliga marginaler, plottrighet och ett typsnitt där man inte hanterat teckenmellanrummet mellan f och t genom spärrning eller optisk utjämning.
De två bokstäverna överbinds systematiskt till något mitt emellan stora A och pi, så att texten blir svårläst. Verboten. I det nya numret har de satt streckkoden över rubriken, så att det ser avsiktligt ut. Bättre så.
Men nu läste jag hela Lyrikvännen 2/2020, från pärm till pärm. Det har jag inte gjort sedan zodiak-numret 6/2017, med det underbara dikt- och fotoverket av Juozas Erlickas och Algis Griskevicius. Låna numret på biblioteket!
Dockhaveri förlag medverkar med en dockhaveristisk text om sin förlagsidé och position som outsiders. Jag har ett särskilt intresse för förlaget eftersom Hanna Riisagers För Kvalia (Dockhaveri, 2015) är en av mina absoluta favoriter. Såhär reflekterar kollektivet:
“Är Dockhaveri en sekt?
Hare hare
Hare Rámus
Hare hare
Hare Natur & Kultur“
Numret bjuder också på ett mycket lovande utdrag ur en roman av Juliana Spahr, som ska ges ut på Ellerströms. Det verkar vara litteratur om litteraturvärlden, och det självupplevda utanförskapet trots att man är ingroup. Jag läste Spahrs diktsamling Denna förbindelse mellan alla med lungor i påskas. Fin läsning.
ISBN 978-91-986043-1-3