Med katolicism som ett raster där hon grillar sitt eget kött utforskar von Essen en treenighet av kulturellt sanktionerad transcendens: den undergivna sexualiteten, psykoanalysen och katolicismen.
Ett namnlöst berättarjag jobbar på hotell i Stockholm, som en Sankte Per. Hon kan neka rum och skriver på ett manus. Hon uppvaktas av hotellgästerna, men det är via Tinder och i trapphuset hon hittar sina intima relationer. Hon är den undergivna som blir piskad, men även männen framstår som sårbara när rollspelet är slut. En kan inte hantera kvinnor som bryter ihop för att han slår dem. En dyker upp med tandborsten och somnar som ett barn. ”Kan man tänka sig något hemskare än att en dag bli varse att man tvärsigenom den kropp man har framför sig har älskat ett väsen som inte är annat än en inbillning?” tänker berättarjaget – om mannen eller om Gud?
BDSM används ibland som självskadebeteende, och berättarjagets äventyr liknar det alltmer. Alkoholism i barndomshemmet. Ex i Brasilien, kris på Ipanema, psykiatrisk tvångsvård, armar fulla av ärr.
I andra halvan av romanen blir berättelsen mindre poserande och mer autentisk. Tillbakablickar på psykisk skörhet lämnar de ytliga BDSM-schatteringarna bakom sig och blickar fram mot ett kommande upptagande i katolska kyrkan. Hon inleder ett förhållande med en äldre man som håller distans: ”…att han kommer att såra mig vet jag, vad jag behöver är någon som håller, att hålla, som i hålla i, hålla om, hålla av, bli hållen, hålla avstånd, varför spelar det ingen roll vad jag behöver, varför måste man bära på hela idén om subversivitet, som fått oss att felaktigt se begär som ett bejakande eller ett självförverkligande.” (WE, s.98)
Det jag tycker bäst om är narrativet om en karaktär som trevar efter väggar som kan ge stadga. Som söker någon som med omsorg kan böja sig över hennes liv.
Jag tycker också om att von Essen låter berättarjaget träda fram i sin obarmhärtiga klarsyn, sin önskan att männen ska vilja ha något mera av henne än plågade stönanden och kvidanden. Men det är bara hennes Gud som vill det.
Karaktärens resa är att förvandlas till den alltid sedda, inte alltid älskade. Hon måste själv ta steget in i famnen. ”Det värsta med Gud, är att han kräver vårt medgivande, att Han väntar på vårt samtycke, att Han inte tvingar sig på…” (s.89) Hon har svårt med närhet.
Språket är fint, rytmiskt, prosalyriskt. Varje kapitel börjar med en avstämning av åkturen med fyrans buss. Det skapar rutiner, balanserar textens anarki och blinkar till debutromanen.
Jag ogillar användningen av ordet ”lovern”. Jag förstår att älskade och älskare skulle landa fel, eftersom berättarjaget gett upp hoppet om kärlek, men lovern funkar inte för mig i svensk text. Efter bara några sidor har min hjärna löst problemet. Lovern blir hittipå-namnet Loverne. Första, andra, tredje Louvern. Quel garçon!
Självskadebeteende beskrivs i Bibeln, som citeras frekvent: ”Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar” (Mark 5:5). Jesus botar den besatta mannen genom att skicka de orena andarna till en svinahjord. De kastar sig över en brant och drunknar, en spektakulär massdöd. von Essen skriver om berättarjagets demon och längtan efter renhet.
Kroppsförändrande ritualer är uråldriga och ofta associerade med läkedom och andlighet. Inte minst shamanismen använder kroppsligt obehag och smärta. Berättarjaget åker 4:ans buss till sin schaman, eller är det hennes psykoanalytiker? Blåmärkena efter piskrappen kan ses också i det ljuset.
Jag kommer också att tänka på Den heliga Teresas extas skulpterad av Bernini, som reflekterar den tunna linjen mellan smärta, extas, religiös och fysisk hänförelse.
Våld och nära samtal är Wera von Essens andra roman. Jag får erkänna att jag aldrig avslutade von Essens anti-debutroman: en tjockis i dagboksform om våndorna att aldrig publiceras. Men jag ser fram emot trean.
Titel: Våld och nära samtal
Författare: Wera von Essen, 1986-
ISBN 9789127166431
Publicerad: Stockholm, Natur & Kultur, 2020
Inköpsställen t.ex här eller här