En stjärnfamilj – två journalister med barn på sex och tio år – lämnar New York för en road trip till Apacheria i Arizona, där de sista fria folken på hela den amerikanska kontinenten levde. Äktenskapet knakar i fogarna. De vuxna har ägnat året åt ett projekt där de dokumenterat ljuden i samhället. Nu gör han ett projekt om Apacheindianerna, och hon om de ensamkommande flyktingbarn som hålls i fängelseliknande förvar. Vägen tar slut i öknen.
Jag har följt Valeria Luiselli sedan Historien om mina tänder, och De förlorade barnen är hennes tredje roman på svenska. Formen känns bekant: en egensinnig fragmentering, lätt skruvade karaktärer, kapitel som är mer än en avdelad textmängd. Moiré-tekniken med lager på lager av verklighet, nu med intertextuella boxar. Säregna utsnitt: den auditiva dimensionen, som ska fångas – i ord.
Luiselli förhåller sig obligat till den västerländska kanonens fundament, och när Kerouac beskrivs som en jättelik penis som pissar över hela USA är det som när Jesus river templet. Jag blir nästan religiös (om jag inte redan vore det). Ökenfäderna och ökenmödrarna gick ut i öknen för att i avskildhet söka Gud. Luiselli leder läsaren ut i öknen för att finna människan.
Romanen är oerhört snyggt komponerad med parallella rörelser rakt in i mänsklighetens härke. Ett interferensmönster av en familj med alla papper i ordning på väg sydväst; en motrörelse med barn och människosmugglare på väg mot norr; andra barn deporteras från en punkt till intet, med barns outhärdliga tapperhet inför det omänskliga. Barn som lever, barn som dör. Bälteskudde eller bur? Luiselli väver också in en påhittad roman, Elegier för förlorade barn, som Kieślowski med den fiktive kompositören Van den Budenmayer i La double vie de Veronique.
Journalistparets barn rymmer ut i Arizona-öknen, prosan bär rytmiskt framåt i en oavlåtlig rörelse, och varje kapitel är en egen bergsrundel, förundransvärd och dödlig. Typiskt Luiselli får läsaren följa med till förtvivlans rand, där författaren tar ett steg tillbaka och lämnar läsaren att skrika. Som i De tyngdlösa, där huvudpersonen tillbringar en natt på en terrass i New York och går därifrån med en krukväxt, finner jag mig själv undra vilka av berättarna som fortfarande lever? ”När man tappar bort sig utmed vägen träffar man de döda”, citeras Frank Stanford.
Jag tyckte mycket om den här romanen. Jag älskar detaljer som att tioåringen får en egen låda att ta med i bilen och väljer att ha lådan tom. Jag sträckläste halva boken och lät sen läsningen ta tid. Det var lätt att komma in igen, lätt att avsluta, språket poetiskt med ordval som gondol istället för järnvägsvagn. Så varm och oförsonlig, så förtvivlad och svarslös. Skyddsomslaget passar överallt i bokhyllan.
I Berättelsen om mina tänder spränger Luiselli in fabriksarbetares berättelser, foton på byggnader och inventerar konstverk. I den här romanen är det dödsattester på barn i Arizonaöknen. Valeria Luiselli verkar vara på väg att bygga ett författarskap, där hon gör sig till instrument för röster som annars saknar bärkraft och fäste.
Titel: De förlorade barnen : ett arkiv
Originalets titel: Lost children archive
Författare: Valeria Luiselli
Översättning: Niclas Nilsson, 1971-
ISBN 9789189105027
Publicerad: Malmö : Rámus , 2020
Inköpsställe t.ex här
Rec ex? Nix