Ni har sett Ezra Pounds strykningar i manuset till The Wasteland? Det känns som om Lizette Romero Niknamis debutverk De försvunna förpackats som poesi genom att stryka ner en prosatext, plocka bort vissa versaler, prepositioner och skiljetecken, och välja ett tofsigt typsnitt till rubrikerna.
Den berättande dikten (eg prosalyrik) beskriver två barn, Neftalí och Tatiana, som flyr undan våld och tortyr i Chile med sina respektive familjer, eller det som är kvar av dem. Tatianas pappa är försvunnen. Barnen kommer till Sverige, till de mörka granarna och det nya språket, medan kvicksanden från det första landet aldrig släpper sitt tag. Tatianas mamma gråter om nätterna, säger, dónde están, dónde? Romero Niknami skildrar också kolonialismens katastrof.
Läsaren presenteras en stilren färgskala i vitt, rött och sand. Upprepningar, i regel av namn, skapar rytm och förstärker det poetiska. Vissa ord har bevarats på spanska. Jag tänker att översättning av det återkommande ordet copihue till t.ex. chileklockor hade klingat bättre.
Jag tycker om att materialet och berättelsen är stark och angelägen. Terror, skönhet och kärlek i en ofattbar mix.
Jag tycker om förhoppningen, bönen i varje sådan här berättelse:
”och släktledet av smärta skulle ta slut just där, när de lämnade hans land som Neftalí och hans syskon nu nästan var främlingar i, och hans offer skulle bli det sista, och hans blod det sista att spillas i en omöjlig kamp mot en omöjlig fiende”
(Romero Niknami, opaginerad)
Det är inget dumt format för att demokratiskt tillgängliggöra sorgen och mänsklighetens mörker, och för att skriva namn i världens bok.
Jag tycker inte om att verket känns tja, färdigprocessat. Jag får intrycket av barnbok i fraser som ”…man får inte leka eller knappt ens tala för Tatianas farmor den natten”, eller ”det är som om lock har lagts över minnen, munnen, som om lock har lagts över det som är möjligt att säga…”.
Ibland blixtrar det till, som i ”pånyttköttelse”, men mycket känns tillrättalagt. Ord som förruttnelse är noggrant balanserade till en tilltalande yta. Det brister inte, men det gnistrar inte heller. Jag hade önskat lite större risk, kompositionsmässigt och språkligt. Att Lizette Romero Niknami verkligen hade fått ta ut svängarna.
Tankarna går till mästerverket De förlorade barnen av Valeria Luiselli (migration och sorg, här), Jacqueline Woodsons Brun flicka drömmer (den ungdomliga tonen, familjeberättelsen, här), och till Linnea Axelssons Ædnan (en annan sorts text förpackad som en dikt, här).
Titel: De försvunna
Författare: Lizette Romero Niknami, 1995-
ISBN 9789100182311
Publicerad: Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2020
Rec-ex? Nix