Jag ryser fortfarande när jag läser förstasidan för femtionde gången. Inledningen är genialisk. I tio meningar ryms livet, döden, litteraturen, brutalitet och ömhet. Jag vill nästan inte läsa vidare, det är inte möjligt att trumfa detta. Nästa uppslag är tacknämligt grått, så att läsaren kan dra efter andan.
Det är varmaste natten på hundra år när Tristan och Valeria möts någonstans vid randen. Valeria känner Tristans mor Juana, som är på psyket och plågas av vanföreställningar. Mor och son har inte längre kontakt. Det har gått tretton år sedan Tristans pappa Aslak – intellektuell författare – hittats död i ett sunkigt motellrum bredvid sin åttaåriga son. Pappan har efterlämnat ett mörkt arv, och mönstret spänner över generationer. Barnet måste skriva hans liv, till punkt.
Jag är i grunden skeptisk till den här typen av våldsnära, dödsnära litteratur. Den brukar vara sensationslysten och sjukligt intresserad av andra människors kroppar, men här landar det ofta rätt. Jag börjar häpnadsväckande nog att gråta över en sons omöjliga projekt: ”Hur ofta har jag inte längtat efter hans kroppsliga närvaro, medan jag skrivit om honom, och försökt levandegöra hans röst i litteraturen, hans händer, de frånvarande ögonen, dofterna av honom.”(AM&AT, s.65.)
Språket är fint. Det drömska och aviationstemat för tankarna till Péter Nádas Fotograferingens vackra historia. Skrivandets följder och begränsningar är ett framträdande ämne, tydligen grundplåten till boken enligt recensenter. Romanen utspelar sig synbart i nutid; det finns Systemet-påsar. Den är lite spretig.
Fläckvisa ekoroman-inslag med ofta marint tema för tankarna till Theis Ørntofts Solar (här): ”Vad vet man egentligen om livet och tystnaden i den batypelagiska, den abyssopelagiska eller den hadopelagiska zonen?” (AM&AT, s.40.)
Precis som Ørntofts Solar är romanen rätt grabbig och klarar knappast ett Bechdeltest. Det hjälper inte att stoppa in en tampong och stereotypa kvinnoroller (moderskänslor och vansinne). Halva romanen skildrar mötet mellan Tristan och Valeria. Ungdomarna i 20-årsåldern har träffats på en fest arrangerad av Mensa, och de första etthundra sidorna är det hon som framfrågar, observerar och trånar efter honom. Att Valeria visar sig ha en maktposition ändrar inte valet av en framfrågande kvinna. Det hade varit bättre med en man.
Jag gillar namnet Aslak. Det får mig att tänka på den enda mening jag minns ur Axelssons Ædnan: Detta är platsen där Aslaks ben krossades.
Jag ogillar det smaklösa intresset för ”Dexter-i-containern-stunden”, när Tristans pappa dör. Det finns en slaktmask nedpackad bland familjens campingutrustning. Verkligen?
Skymningszonen är mörk. Tristan tror att pappans skrivande drev honom mot döden. Läsarens huvud blir också snärjt i det dödsnära, och jag lättar upp stämningen med Marguerite Duras. I Enrique Vila-Matas Man kommer aldrig ifrån Paris säger Duras till den unge författaren att en bok som tog livet av alla som läste den ”…inte bara var en absurd idé utan att det dessutom var helt omöjligt, såvida inte en snabb och spetsig giftpil sköts ut ur boken och rakt in i hjärtat på den intet ont anande läsaren.” (Vilas-Matas, s.29-30).
Skymningszon är en benämning på den mesopelagiska zonen, en djupzon i det öppna havet som ligger mellan ytzonen och den mörka zonen. Solfältet når från havsytan till djupet av den mesopelargiska zonen. Med ökande djup reduceras solstrålningen ungefär tio gånger om vid botten av skymningszonen, där huvudkomponenten består av blått ljus.
I botten av språkets skymningszon finns tystnaden: ”Å ena sidan, våldet i tystnaden, och å den andra, tystnadens inneboende kärlek. Med kärlek menar jag den litterära tystnadens förmåga att låta rättvisan framträda av sig själv – bortom allt tal, allt pladder.” (AM & AT, s.99)
Jag håller andan och försöker förstå vad författarna försöker säga, för att försonas med det ogripbara. Omslagets luftbubblor, formgivna av Nina Ulmaja, stiger uppåt.
Aleksander Motturi & Andrzej Tichý leder läsaren till ättestupan. Två föräldralösa, övergivna, alienerade.
Det är tyst.
Titel: Skymningszoner : roman
Författare: Aleksander Motturi (1970-) & Andrzej Tichý (1978-)
ISBN 9789189066977
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2020