Har haft en soft söndag med Axel Winqvists poesidebut Det vackra och det fula. Jag gillar att den fångar 20-plusåren av självständighet och emotionell ensamhet. Relationerna som inte är menade att hålla. Kroppen stark och hudlös.
”att vandra över ett torg med någon annan
att varsamt tacka för sorgen och kärleken
vad vet framtiden?
att fälten ska bli gröna och sen gula
att snö ska fylla bäcken till bredden för att sen sina
vad vet framtiden om ens det”
(Winqvist, s.102)
Jag gillar att poesin är mer rytmisk än brukligt, att det finns något oförutsägbart över ordkombinationerna utan att språket känns ansträngt. Det är trädgårdsbär och svenska fåglar. Balkonger, knivar. Resans tjusning och rymd.
Ok, en del allittererande tretaktare känns som mer form än funktion. Och mitt i känslan av långdikt kommer en helsida om en stabil tillvaro med alla fem pelare: vänner, jobb, miljö, familj, sig själv. Jag föredrar mer ångest i min poesiläsning. Ta bort någonting.
Nå, det är inte alla som måste hämta inspiration från fruktansvärda barndomar, och få kan ändå mäta sig med Norén. Jag läser också Marieke Lucas Rijnevelds debutroman Obehaget om kvällarna. Snacka om ångest.
Titel: Det vackra och det fula : poesi
Författare: Axel Winqvist, 1991-
ISBN 9789189066748
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2021