När man betänker att Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga har beskrivits som världens mest framgångsrika melodram, förstår man att formen lånar sig väl till allvarliga ämnen.
Soledad Peñas melodram av Linus de Faire handlar om dråpligheter i soliga Spanien, men också om att vara (vuxet) barn i en familj med psykisk ohälsa. Och om att vara barn i en familj vilken som helst: en uppväxt med lyte, ätstörningar, i skuggan av dödfödda lillasyster Maria; med de vuxnas skilsmässa och nya partners, en ansträngd relation till storasyster Ines, och en dement mormor. Det nya normala.
Melodramen fokuserar traditionellt på offrets berättelse. Stackars Soledad Peñas (”Sole”) är 30+, klamrar sig fast vid sin gåtfulla psykolog, och skriver en avhandling om krislitteratur. Hon drabbas av en litania av oförtjänt olycka, som börjat långt innan hennes mor reagerat på en formalisering av skilsmässan genom att klappa till byns diakon med en fryst fisk.
Sole återvänder till barndomens Menorca, där hon flyttar in i pappans lusinfesterade lägenhet. Hon eskorterar mamman till en psykiatrisk klinik på fastlandet, och blir ovillig vårdare åt sin dementa mormor. Det är bara början.
Melodram kommer etymologiskt från melos (musik) + drame (drama). Det historiska ursprunget verkar komplext, men formen ska ha uppstått ungefär kring franska revolutionen, där man förmedlade budskap genom stumma gester och rörelser.
I Linus de Faires melodram liknar Sole sitt liv vid en melodram. Hon ska dessutom skriva ett drama till sin pappas amatörteatergrupp, en akt så självbiografisk att pappan förfäras. ”Men med teatern som kuliss kan man skapa en ny värld med nya spelregler”, säger Sole, och det färdiga dramat återges i romanens sista kapitlet. Ibland överträffar verkligheten dikten.
Scener skildrade som drama återkommer löpande, där karaktärerna benämns efter funktioner, med förväxlingshumor. Här mellan Sole och hennes pappa (pensionerad polis):
”KOCKEN [kommer ut till hallen]: Välkommen tillbaka!
DOTTER 2: Är det sant att doktorn redan då sa att ärren aldrig skulle gå bort?
PAPPAN: Ska du inte ge din pappa en kram först?
[DOTTER 2 ger POLISEN en kram innan hon upprepar frågan.]” (LdF, s.85)
Linus de Faire, och Sole, har dessutom flikat in en kommenterande katalansk och en andalusisk kör, som bryter prosan med utrop som ” Muerto el perro, se acabó la rabia”. Jag avskyr att läsa med mobilen i hand, men den handfull tillfällen jag avbryter läsningen för att kolla översättningen (tre minuters fummel per gång) är fraserna roliga, ofta spanska talesätt. Fast då har jag glömt sammanhanget och måste läsa om sista stycket.
Vi diskuterar det stilistiska greppet mots étranges här hemma. Ezra Pound var en flitig användare, och menade att betydelsen inte skulle störa rörelsen; om läsaren inte var bildad nog att ta till sig främmande språk fick hen skylla sig själv. Pound sållade vetet. En del författare är obfuskerande, eller obtusa, för att höja sin litterära nivå, och balanserar den tunna linjen mellan att bli avskydd och uppskattad. En del författare använder främmande allmängods för att förmedla autenticitet. ”My friends, such tactics are scheisse.” skrev Daniel Kalder in en artikel i Guardian 2011, under rubriken ”Say ‘non’ to phrasebook foreign language in fiction”.
Sluteffekten av mots étranges i den här romanen, för min del, är ändå besvikelse över att bli outgroup, speciellt när författarens avslutande tack kommer på spanska. Jag känner mig orättvist behandlad som investerat timmar och kvällar i romanen.
I sammanhanget tänker jag på Varm mjölk av Deborah Levy (Spanien, psyksjuk mor, medusor), och på den aspirerande författaren i Vila-Matas Du kommer aldrig ifrån Paris. Jag hade uppskattat om det krislitterära temat hade utvecklats mera.
Det finns en uppsjö av missfall i romankaraktärernas liv. Jag blir alltid misstänksam när män vill skildra det ur kvinnlig berättarsynvinkel. Jag stönar över det obligatoriska mensskyddsbytet när samtida män skriver om kvinnliga karaktärer.
Lånar sig Soledad Peñas melodram till en rekalibrering av mina fördomar? Jag tror inte det, men jag uppskattar skildringen av psykisk ohälsa och sorg i en litterär ram. Finast är partierna där den pensionerade pappan och den vuxna dottern på allvar försöker nå varandra.
Skilir þú?
Titel: Soledad Peñas melodram : roman
Författare: Linus de Faire, 1977-
ISBN 9789100183042
Publicerad: Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2021