Arne Johnssons Zoetrop är en trofé av stadshjärtan i en tråd, med stadens alla element: byggnader, matlagning, verkstäder, köpslagning. Från Asien till Sydamerika och Sverige. Diktjaget observerar ljuset, ljudet av främmande språk. Minnen läggs på nya lager. Det vallfärdas till skrivarlyor. Ljudet av klockor och fåglar och synen av cigarettrök permeerar verket. Författaren måste vara före detta rökare, och är det något jag måste klaga på är det hur poesisamlingen uppväcker en sedan länge bortträngd längtan att dela en cigarett, en stund, ett ögonkast.
”staden: ängel av sten, glas, aluminium, eller gruva vänd ut och in, imago” läser jag om och om igen. Jag tänker på strofen när jag vaknar på morgonen, denna vackra bild över stadens rum som nu har tömts och täckts. Min urbana ängel.
Jag läser Johnssons Zoetrop så som jag läste före pandemin. Det är allra första gången. Jag stannar ofta upp, inte för att jag tappar koncentrationen, utan för att jag vill läsa om. För att det har gått för lång tid? Diktjaget vistas i stad efter stad i en samtid före vår. Jagets tid är utmätt, acceptans råder, hen är mild och resignerad, behärskad i sorg. Stämningen påminner om The Lonely City: Adventures in the Art of Being Alone av Olivia Laing. Diktjaget rör sig genom städerna som snusmumriken på mindfulness. Ensam, utan spår.
Jag trodde först att titeln, zoetrop, var en akronym för städerna i poesisamlingen, men en zoetrop är en tydligen sån där burkbiograf, med bilder på insidan och slitsar att se igenom. När burken snurrar uppstår en illusion av rörlig bild.
Jag tyckte väldigt mycket om den här poesisamlingen, med artistisk och känslig öppenhet för resan och tiden, med buddistisk beröring.
Titel: Zoetrop : : det är nu i eviga tider : dikter
Författare: Arne Johnsson, 1950-
ISBN 9789189066731
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2021
Rec-ex? Nix