Sylvie är nio år och bäst i klassen på den katolska flickskolan. Den nya flickan blir hennes vän och förälskelse, och deras band ett oläkt sår. Andrée kommer från en välbärgad, strängt religiös familj. Andrée berusar sig på livet genom att gunga för högt, musicera med stor inlevelse, och smaka farmors spritinlagda körsbär i matkällaren.
Dessutom är hon frispråkig och fräck, även om hon försöker inordna sig under den borgerliga och religiösa fernissan. Andrées mamma ogillar Sylvie, men ber om hennes hjälp att avleda Andrée som i tonåren förälskar sig i fel ung man. I fina miljöskildringar från franskt 1920-tal fortgår flickornas dialog om livet och evigheten och deras plats i den.
De oskiljaktiga är en nyckelroman som skrevs 1954 – året för Sagans Bonjour tristesse, påtalar franska kulturjournalister – och det är dit mina tankar går, även om likheterna kanske slutar vid Frankrike, ungdom och borgerlighet. Den semisexuella relationen mellan två skolflickor får mig att tänka på Duras L’Amant de la Chine du Nord (1991).
Formen känns ibland väl enkel, för även om förlag inte längre verkar vilja ge ut romaner konstruerade i mindre än tre-fyra subenheter – ett inskjutet dramakapitel, ett oväntat berättarperspektiv, stilbrott, kanske en kollektivroman – så är våra hjärnor så vana vid allt bjäfs och bling att den rena berättelsen känns klosterlikt spartansk. Det är passande för ett postumt, historiskt verk. Punkten i askan för något outvecklat.
Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer, och det var därför jag köpte den. Jag har skrivit om hans tolkning av de Beauvoirs Den brutna kvinnan här.
De oskiljaktiga skildrar förlusten av en kär väninna: till ungdomens nyckfulla förälskelser, och senare till rollförväntningar i form av kristendomens och konvenansens burar. ”…dessa unga kristna kvinnor, som var alldeles för väluppfostrade för att kunna glömma sina kroppar”, beklagar sig Sylvie.
”Men hon skulle inte ägna timmar åt att putsa koppar eller sätta etiketter på syltburkar; hon skulle spela fiol och jag var hemligt övertygad om att hon skulle skriva böcker”, drömmer Sylvie om sin väninna.
Det blev Simone de Beauvoir som fick realisera bokskrivandet. Zaza, förlagan till Andrée, gick bort i en svår infektion knappt fyllda tjugo. Deras privata brev finns fotograferade och transkriberade i verkets mitt. Sylvie Le Bon de Beauvoir, väninnan som adopterades för att förvalta de Beauvoirs texter, skriver i ett förord att ”Zaza dog för att hon försökte vara sig själv och man övertygade henne att denna ambition var syndig.”
Ironin undgår mig inte att Simone de Beauvoir, symbolen för konspirationen mot de borgerliga samhällskonventionerna, lockar mig in i slottskökets mångfald, till lavendeldoft och broderat sänglinne. Jag drömmer om ett 1920-tal.
Titel: De oskiljaktiga
Originalets titel: Les inséparables
Författare: Simone de Beauvoir (1908-1986)
Introduktion: Sylvie Le Bon de Beauvoir
Översättning: Kristoffer Leandoer
ISBN 9789179034580
Publicerad: Stockholm, Lind & Co, 2021
Rec-ex? Nix