Jordemodern men även -fadern som återfyller graven löser generationerna ur vattnets skyddande grepp. I Daniel Pedersens skönlitterära debut Öppet vatten försvinner berättarens far under en psykos i en kraftverksdamm. En kort tid därefter får berättaren uppleva livets mirakel. På nåder får han stanna en natt på BB innan de åker hem i snön.
Berättarjaget verkar hoppas att pappans kropp inte hittas. Också inför Skatteverket befinner pappan sig i ingenmansland; han förväntas förvalta sin egendom och sköta sina betalningar. Vattnet är gemensamt för den som kommer och den som har gått bort. ”Hade de träffats i förgården, den transitplats där själar transporteras i bägge riktningar?” undrar berättaren, reflekterat i skyddsomslaget i ytterligare en dimension.
Jag tycker mycket om hur Pedersen använder vatten som bärande element för att djuploda relationen mellan liv, kretslopp och flytande generationsväxlingar. Jag tänker på Stephen Greenblatts Hamlet in Purgatory, och på Emily Dickinsons Picknick, blixt (här).
Johannesevangeliet ligger närmre (”vatten, ljus & bröd”), trots att Pedersens lyriska och essäistiska text saknar kristna markörer förutom begravningsprästen. Bara en högre makt kan betvinga vattnet. Berättaren återvänder flera gånger till upplevelsen av att själv blir som ett barn inför den nyfödda. Att Barnet skulle komma från, och till och med vara en inkarnation av Fadern. Den poetiska berättelsen om barnakroppens tillblivelse är som en egen skapelseberättelse. Hur den förbereds för världen, våldet som öppnar den.
Berättaren dödsstädar. Han känner samtidsenligt skam över föräldrarnas skilsmässa och över pappans självmord. Men ingen verkar känna någon skuld. Han bär sorgen ensam med spädbarnet mot bröstet. Ensam i pappans hus äter han upp den dödes glass och skriker rakt ut. Var bor han? Vad tycker han om att göra? Vad gör hans fru medan allt detta tilldrar sig? Vad heter hans barn? Den ende karaktär som namnges är den hjärtlöse handläggaren på Försäkringskassan, som senfärdigt upptäckt att fadern har fått för mycket utbetalt. Boken söker postum återupprättelse.
Det finns mycket i Pedersens verk som skapar resonans hos mig. Min dotter föddes samma morgon min farfar begravdes. En ut, en in. Min mamma kommer från Västerbotten, jag har stått vid kraftverksdammarna. När släktens fiskare drunknade flöt också deras kroppar upp på våren. Jag saknar de orange rälsbussarna. Jag har en egen relation till obegravda döda.
Det är den första sorgebok jag läst skriven av en man, och den mest intellektuella. I Öppet vatten är sorgeprocessen känslomässigt präglad av tomhet och meningslöshet. Vikten av den gemensamma historien har förlorat sin betydelse, samtidigt som den ska skrivas. Pedersen relaterar till Krzysztof Kieslowskis filmtrilogi. Det finns en frihet, men berättaren verkar bara nå den på ett konstnärligt plan. I In a Dark Wood av Steven Harvey (1996) kommenteras sorgeböckerna av Henri Nouwen, Nicholas Wolterstore och C.S. Lewis. Pedersen snuddar i Öppet vatten vid avigsidan av myndigheter och offentlig sektor i Sverige. Trots det är det mycket som är giltigt för Pedersen i Steven Harveys reflektion: ”These middle-aged writers simply cannot muster much interest in public causes and are unwilling to measure themselves against the lofty standards of youthful ideals, preferring, instead, to stand as tall as they can in the mere reality of their own homes (p. 7)”.
Jag läser mina favoritpassager ännu en gång, sen stoppar jag ner verket i ett vadderat kuvert till Försäkringskassans inläsningscentral, Att: Stellan på s. 67.
Huvudregeln enligt arkivlagen är att myndigheters arkiv ska bevaras. Berättares pappa kommer att stå där så som Daniel Pedersen skildrar honom. Närvarande men död.
TItel: Öppet vatten : berättelse
Författare: Daniel Pedersen, 1978-
Omslag: Nina Ulmaja
ISBN 9789189066564
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2021
Rec-ex? Ja