Jag brukar inleda med utrensning varje sommar. Jag läser Mari Kondos böcker, lägger kläder och böcker i stora högar, och kör till återvinningen.
I boken Döstäda uppmanar Margareta Magnusson oss levande till omtanke. Vi ska bespara våra efterlevande att behöva använda sin dyrbara tid till att ta hand om saker vi själva inte längre vill ha. Målet är att efterlämna ett positivt, istället för ett obehagligt, minne. Magnusson har undvikit framtida konflikt genom att sälja ett speciellt släktsmycke.
Döstädning går i korta drag ut på att i god tid före sitt stundande frånfälle gå igenom sitt bohag. Det mest genialiska är förslaget att upprätta en att-slänga-låda för saker en själv måste spara men som saknar affektionsvärde för de efterlevande. Den ska förses med uppmaningen att slängas orörd i händelse av ens död.
Boken har ett personligt tilltal som säkert uppskattas av författarens familj, men någon anekdot känns mindre relevant, och jag sakar en djupare analys av de många frågor Magnusson ställer. Är det omoraliskt att elda upp böcker som ingen vill ha? Varför klamrar vi oss fast vid alla prylar vi har sparat?
Det mest uppfriskande med Döstäda är att någon som beskriver sig som 80-100 år förespråkar att bara spara sin favoritdildo, och kassera de andra femton. Den kanske ska förvaras i slänga-bort-lådan just in case. Vårda ditt döda minne.
TItel: Döstädning : ingen sorglig historia
Författare: Margareta Magnusson, 1934-
ISBN 9789100173432
Publicerad: Stockholm : Albert Bonniers förlag, 2017