Huvudpersonen – en medelålders manlig författare, gift, småbarnsförälder, bosatt i New York – kommer till ett vintrigt Berlin på ett arbetsstipendium. Han möts av ett klosterlikt rum och alla praktiska bekvämligheter: bibliotekarier, helpension, städpersonal, IT-service. Han ska skriva under titeln ”The Lyrical Eye” – ett ambitiöst projekt som egentligen aldrig lockat honom. När han måste arbeta inuti en högteknologisk glasbox i ett kontorslandskap utan minsta avskildhet och får veckorapporter över sin aktivitet, kolliderar författarens behov av mystik och frihet med stiftelsens alienerande övervakning och objektifiering av stipendiaterna.
”It was like a scene from a violent computer game”, säger huvudpersonen när han ska dinera med andra stipendiater kring ett vackert arrangerat bord, en typisk formulering som illustrerar hur mycket av dramat som utspelar sig inuti huvudpersonens eget huvud. De andra stipendiaterna tycker att han är djärv som inte jobbar vid sin arbetsstation. Författarens protesterar mot stiftelsen med tonårsartade fasoner, med samma budskap som huvudpersonen i Edgar Wrights The Worlds End: Humans don´t like being told what to do.
Författarens upplevda övervakning och kringskärning speglas i hans städerskas livsberättelse. I Östeuropa under diktaturen har hon blivit trakasserad och tvångsrekryterad av Stasi när hon spelade trummor i ett punkband.
På en exklusiv fest träffar författaren Anton, hjärnan bakom den ultravåldsamma tv-såpan Blue Lives som författaren har tittat på istället för att jobba. Mötet blir det röda pillret från Matrix som blottlägger illusionen. Anton är inte bara en firad kulturpersonlighet, utan en reell antagonist som tror på våld, hierarkier och den nordiska genetikens överlägsenhet. Han använder skickligt media och internet för att nå sina mål.
Jag finner mycket att tycka om i romanen. Konstruktionen med flera nivåer. Den skickliga iscensättningen av huvudpersonens gradvisa förfall och sviktande verklighetsförankring. Författartemat, även om många andra kan ha skrivit bättre om begränsat utrymme. Samtidsproblematiken: kontorslandskapet, it-övervakningen, såporna, PK-fållan, trollfabrikerna. Jag gillar de fiktiva intellektuella samtalen där läsaren får vara svältfödd åskådare, och att Anton har vissa likheter med Bret Easton Ellis.
Eftersom jag har tagit del av ljudboken på engelska ska jag inte uttala mig om språket.
En samtida idéroman som bland annat utforskar individens plikt och rättighet att göra vad hen vill med sitt liv, fri från otillbörligt inflytande från FN, staten, samhället, arbetsplatsen, internet, den entitet som organiserar henne med och utan hennes vetskap. Och om att hålla om varandra medan vi sitter still i båten.
Hari Kunzru är född 1969 och uppväxt en förort till London, son till en ortoped från Indien och en sjuksköterska från England. Han studerade litteratur i Oxford och gjorde senare en masters i filosofi och litteratur vid Warwick. Han jobbade som frilansjournalist i väntan på att slå igenom som författare. Tre av hans romaner har översatts till svenska: Imitatören (2003); Leela.exe (2005), och Mina revolutioner (2008; samtliga Bonniers). Imitatören ska vara litteratur om litteratur. Den lockar.
Titel: Red Pill
Författare: Hari Kunzru
ISBN 9781471194474
Publicerad: London, Scribner, 2020
Jag har lyssnat på den engelska ljudboken
Ref: Aldama, F. L. (2005) ‘Hari Kunzru in Conversation’, Wasafiri: The Magazine of International Contemporary Writing, 45, pp. 11–14. doi: 10.1080/02690050508589956.