Att läsa Nádas Slutet på en familjeroman är som att dansa med någon i för högt tempo. Berättelsen rycker fram i alla bemärkelser, mening följer på mening med hänsynslös intensitet, och farten sänks bara när medvetandeströmmen bryts för att berättaren ordagrant ska återge sin farfars sagor och berättelser.
Läsaren får följa Péter Simon, 10 år, som växer upp hos farmor och farfar i efterkrigstidens Ungern. Huset har trädgård och skyddsrum där Péter leker med grannbarnen. Farfar har vid någon punkt dött och farmor klandrar sig själv. Senare ska även farmor dö. Péters pappa har ett uppdrag och kan bara ses i smyg. Péter utforskar världen med barnets livliga fantasi. Han är en mycket noggrann betraktare som funderar över gränsytan mellan sig själv och omvärlden: ”Jag kunde lägga handflatan mot hans fuktiga panna och jag visste inte om det var min handflata jag kände eller hans panna”, tänker han; och ”På vinden känner jag huset under mig, ändå är det som om jag inte vore i huset.”
Genom detta exakta, oerfarna perspektiv får läsaren ana vuxenvärlden. Orättvisor och våld, långa köer till basvaror, smörbrist, transportproblem. Péters far är indragen i en politisk rättegång. Genom farfaderns judiska sagor och berättelser lär sig Péter familjelinjens fantastiska och mörka historia, med pogromer som massakern i York 1190, ett av medeltidens värsta antisemitistiska illdåd, som för mig var helt okänt.
”På vinden känner jag huset under mig, ändå är det som om jag inte vore i huset”, är en av många stickrepliker. Delberättelser är klippta i flera bitar som kan komma med tiotals sidors mellanrum och haka tag i varandra genom någon detalj. Den sammanhängande tråden är inte kronologins, personens eller platsens, utan semantisk, associativ. ”Allting är en påminnelse, om någonting!” säger rabbi Abjatar till Simon som tvingas bära Jesus kors utan att kunna känna igen honom som någon frälsare eller erfara det gudomliga ljus han tillskrivs av kristna. Barnets farfar känner igen sig själv i Simon när soldater drar fram honom ur lervälling vid 1900-talets början och han möter sin fru.
Tidslinjen är otydlig och kaotisk, språket precist med överdriven detaljnivå. Som läsare kan man bara överlämna sig själv och lita på att den mänskliga hjärnan sätter ihop bitarna. Det gör den – storartat.
Formen ger också att de gammaltestamentliga urberättelserna står kvar, medan den enskilda människans berättelse blir fragmentarisk. Den obönhörliga logiken är att allting upprepas – Noaks räddade djur måste fly hotande fara. Bara genom att späda ut blodet kan det leva vidare, inser Péters farfar och gifter sig med en kristen kvinna: ”Att dö för att vi ska kunna rädda oss”, säger han till sitt barnbarn.
När Péter förlorat både föräldrar och farföräldrar förs han till en totalitär omskolningsanstalt, med förbud för barnen att tala och angiverisystem. Barnens sköra gemenskap består i delandet av undangömda smörgåsar och blickar. Förräderiet är också här det mest föraktade av brott. Sorgen och saknaden efter familjen klär barnet aldrig i ord. På anstalten berättas allt i rak kronologi utan fantasifullhet. Sagoberättandet har upphört.
Slutet på en familjeroman undersöker tillhörighet i en värld där det egna kulturarvet och familjelinjen alltid hotats. Om förräderi på flera plan och om att utplåna sig själv för att få leva. Men också om att lyssna på berättelser, och få vila sitt huvud i sin pappas knä.
Bloggat om Péter Nádas Egen död och Fotograferingens vackra historia
Titel: Slutet på en familjeroman : roman
Författare: Péter Nádas (1942-)
Översättning: Maria Ortman (1939-2018)
ISBN 9789189389113
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2021
Rec-ex? Nix