Etel Adnans klassiska roman Sitt Marie-Rose gavs ut 1978 och fick beröm för sin kritiska blick på samhällskulturen under de första åren i inbördeskrigets Libanon. Etel Adnan (1925 – 2021) föddes i Beirut och introducerades på svenska med essäboken I hjärtat av hjärtat av ett annat land (Rámus förlag, 2018) och med poesisamlingen Den arabiska apokalypsen och andra dikter (Smockadoll förlag, 2018). Sitt Marie-Rose är Adnans debutroman.
En kvinna blir uppringd av sin vän Mounir, som vill att hon ska skriva text till hans film. Filmen ska fånga öknens skönhet och skildra två syrier som färdas från sin fattiga by till Beiruts byggarbetsplatser. Kvinnan talar för döva öron när hon pekar på utvecklingsmöjligheter – att försöka förstå och skildra syriernas utsatta situation så som den är. För Mounir och hans vänner Foad, Tony och Pierre är Syrien en plats för fritid och rekreation där de kan spänna sina ekonomiska muskler under sina jaktresor. De känner sig moderna när de kommer med sina kulsprutor. Kvinnor, med sina givna roller, har ingen möjlighet att se världen från deras sida, förklarar männen.
Andra delen av romanen är kollektivt berättad och inspirerad av en verklig händelse. Marie-Rose undervisar dövstumma barn i den palestinska zonen i Beirut. Varje dag företar hon den farliga resan över gränsen som klyver staden sedan inbördeskriget bröt ut. Hon tror på kärlek och frihet. Hon bekänner en annan mansroll, religiositet manifesterad genom barmhärtighet, och en annan syn på sexualitet.
En morgon eskorteras hon till klassrummet av fyra män med vackra vapen, berättar skolbarnen med gemensam röst. Gisslandramat utvecklas och Mounir visar sig vara korpral för den kristna milis som har kidnappat Marie-Rose. Mounir var förälskad i Marie-Rose på gymnasiet och har följt hennes aktivism på avstånd: bättre skola, kvinnlig frigörelse. Han har insett att kvinnors kapacitet är större än könsrollerna tillåter, men han är ensam i sitt läger.
”Du kämpar för den palestinska motståndsrörelsen. Du slåss mot oss”, säger Mounir till sin ungdoms kärlek, som engagerat sig i de sociala hjälporganisationerna via FN. Med förförståelse att Marie-Rose kommer att dö låter Etel Adnan huvudpersonen lägga ut ordet om klanerna, den toxiska maskuliniteten, milismännen som inte ser längre än till öknen. Omvärldens tystnad. Arabvärldens ledare, säger en annan berättare, är ”en allians mellan dumhet och avundsjuka”. ”I det här rummet är Kristus en klanledare”, säger Marie-Rose.
I ett försök att göra konflikten begriplig fördelar Adnan ordet. En yttre berättare framför att mördarna är offer för den mycket långa mänskliga traditionen att kapitulera för sitt eget öde. En man kallar Marie-Rose för kvinnomonster.
Att på detta vis ställa människor med en gemensam historia mot varandra i skönlitterär form problematiserar värderingar och når ut till läsare som kanske annars inte tagit del av en politisk analys. Skuggsidan av dramat, som annars rör sig bland vardagligheter under kriget, är att vissa karaktärer, som Fouad, framställs som grekiskt arkaiska: ”Jag är den absoluta makten. Jag är den absoluta effektiviteten”, säger han, ”Jag har reducerat alla sanningar till liv och död.”
Att Etel Adnan även är verksam som bildkonstnär reflekteras i både karaktärernas och författarens uppmärksamhet på synintryck. Färg, grafiska former och naturens rörelser är återkommande element Adnans prosa. Det finns passager i romanen som huvudsakligen rapporterar, men oftare projiceras ord och koncept som här: ”Döden sker aldrig i plural, den överdriver inte sin seger. Denna seger är total. Låt oss inte sjunga om den. Det finns inte en miljon dödar utan det är en miljon gånger som någon dör.”
43 år efter att kortromanen först publicerades i Frankrike är det ingen försenad vittnesutsaga från en överstånden konflikt. Klansamhällena, sexualiteten, feminismen och individens frihet är lika aktuellt idag. Singulariteten i Marie-Roses död och att hon liknas vid en skjuten fågel ställs mot den cykliska repetitionen, och mot Mounirs filmdröm i inledningsscenen om fåglar som korsar himlen i flygplansformation. ”Nyhetsbilder från kriget 1944”, säger hans kvinnliga vän. Tar det aldrig slut?
Etel Adnan (1925-2021) växte upp i Beirut, Libanon, dotter till en kristen mor från Grekland och en muslimsk far från Syrien. Hon läste filosofi vid Sorbonne och började skriva poesi på franska på 1950-talet, men övergav franskan som reaktion på den algeriska frihetskampen. 1955 flyttade hon till USA där hon skrev poesi mot Vietnamkriget. På 1970-talet skrev hon regelbundet i Beirut-baserade tidningar, innan debutromanen Sitt Marie-Rose 1978. Etel Adnans poesi har tonsatts av samtida musiker och hennes verk har förvandlats till teater.
Titel: Sitt Marie-Rose
Författare: Etel Adnan
Översättning från franska: Kajsa Sundin, 1977-
ISBN 9789189105164
Publicerad: Malmö, Rámus, 2021