Liksom prinsesstårta gör sig bäst i bit rekommenderas att läsa Dominique Fortiers Pappershem i portioner. I en hybrid av poesi, biografi och essä presenterar Fortier ett sockersött bokmärke om Emily Dickinson. Varje textstycke är delikat, en poetisk stilövning och jag blir hänförd och tänker det är såhär jag har menat att jag vill skriva. Det känns som det vackraste jag har läst. ”Emily, äppelhjärta”, skriver Fortier. Emily har ärvt sin mors talang att få orkidéer att blomma.
Efter femtio sirliga tårtpapper börjar det bli övermäktigt. Författaren borde verkligen ha strukit det sista adjektivet i varje stycke och var femte metafor. Eller så borde jag läsa mindre glupskt. Mot slutet lättar det.
”Den som skriver bosätter sig i sin text”, skriver Adorno i Minima Moralia, och Dickinson, skriver Fortier, ”tillbringar vintern mellan sidorna i en bok”. Det är ett fascinerande författarliv som jag kan läsa om och om igen i nya former. Som här med pudersocker.
Det är bara när författaren Dominique Fortier varvar sitt eget liv med Emily Dickinsons som jag önskar jag att det tagit slut.
Fortier lär mig ordet faskikel från farmacin: ”mängden växter som går att hålla om med en hand på höften; uppskattningsvis tolv nävar”. Fascikel i anatomin är de buntar nervtrådarna är organiserade i inuti nerverna. Emily Dickinson syr ihop faskiklar bestående av dikter. Kanske också Dominique Fortiers Pappershem kan förstås som en fascikel: ett knippe poetiska trådar i sin egen rätt.
Titel: Pappershem
Författare: Dominique Fortier
Originalets titel: Les villes de papier
Översättning: Emma Majberger, 1972-
ISBN 9789189105249
Publicerad: Malmö, Rámus, 2021