När jag mellanlandar på rygg i operationsavdelningens soffa med Daniel Gustafssons Fine de Claire i väntan på min tur att pussla ihop ett av elprisernas offer är det som att komma hem. Språket brer ut sig, fortsätter följa tanken och observationen där andra skulle ha lämnat den, försöker kristallisera fram ögonblicksbilderna, som om det verkligen gick att fånga det en vill ha sagt med ord. Den grundläggande utblicken är densamma som i Odenplan, men än mer ensam. Gustafsson materialiserar – förvärkligar för att välja den äldre stavningen – den existentiella konstitutionen som gör att det mest vardagliga kan vara storartat. Och outhärdligt.
Lite mindre glad blir jag över de nymodiga inslagen av ekoroman. Först går tanken till Theis Ørntofts Solar, men sen blir det marint och mer likt Skymningszoner av Motturi & Tichý. Har förlaget haft en workshop för alla sina författare? Är det från poeterna och de finlitterära förlagen vi ska lära oss naturvetenskap? Ovant och avigt men tja…varför inte? Fast kan de egentligen faktagranska?
Jag hade något av en crush på Daniel Gustafssons första roman Odenplan. Eftersom jag har börjat lägga min litterära epok bakom mig hade jag inte läst förlagsbeskrivningen och föreställde mig att titeln syftade på Da capo al fine, eller kanske slutet på Claire. Fine de Claire är ostron av särskilt hög kvalitet som kultiveras i Frankrike. Huvudpersonen heter istället Helena, en medelålders geolog vars akademiska karriär har gått i stå, och som glidit ifrån sin andra livspartner. Hennes rebelliska konstnärsdotter har gjort slut.
Förvinnande i den geologiska tidsskalan ger sig Helena iväg på en roadtrip och reflekterar över det som uteblev. Jag får en genesis om det nordeuropeiska landskapet. Helena ångrar att hon aldrig gick till sängs med sin forskarkollega. Hon återupptar rökningen och hanterar en tillfällig förbindelse med den vuxnes världsvanhet. Hon uppmuntrar en visstidsanställd att lämna arbetsgivaren i sticket, och i Paris plockar hon upp ett polskt syskonpar, den ene uteliggare, som hon släpper in i sitt hotellrum. Gustafssons humanitära sigill känns igen från Odenplan som överraskar läsaren med en sunkig bar någonstans. One trick pony, nu i fossil. Och kvinnokläder.
Det sistnämnda klarar Gustafsson galant. Det är bara precis i början jag får känslan av att det är en manlig berättare som föreställer sig hur kvinnor är. Och kanske på slutet, med den överskuggande kvinnliga ömheten och frånvaron av rädsla. Hotellscenen i Hamburg är, på det temat, not bad.
Parallellt med berättelsen om Helena kommer en fiktiv 1800-talsberättare med sjöfartstema. Först hoppar jag över de kapitlen. Varför dricka rom när man kan dricka champagne? För att det är ett hommage till sjöfararförfattaren Joseph Conrad, född 1857 i ryskockuperade Polen, eller var det Ukraina. Gustafssons 1800-talskapten lastar båten full med för många portugisiska ostron, som får kastas överbord och ger upphov till framtidens ostronbank. De giriga imperialisterna blir tomhänta. Barn spolas bort i havet. Då som nu.
Det finns tre resor: nu, då och Helenas inre, som alla pekar på den sociala och miljömässiga skadan, människans girighet, exploateringen av land, folk och mollusker. Civilisationens sociala ritualer. Svårigheten att finna meningen och sanningen.
Det var en svensk äventyrare, Thunberg, som 1793 beskrev Crassostrea gigas, jätteostronet som idag klassas som invasiv art i bl.a. danska vatten. Ostronen drabbades 2008 av ett herpesvirus med 80-100% dödlighet i Frankrike. Kanske ditplanterat av romanens huvudperson, efter att hon rumlat runt med uteliggaren och försöker leva värdigt och rättvist till priset av sin sociala tillhörighet. Dotterns plakatpolitiska äpple faller inte långt.
Daniel Gustafsson skriver säkert redan på en ny roman, på ett nytt tema, med underbart språk och precis så många ord som behövs. Hade jag tyckt om den ännu mer om den handlat om något rent estetiserat istället för även internationella förhållanden och social rättvisa? Kan man integrera det utan att kompromissa om det konstnärliga? Vilket är mest väsentligt i författarskapet?
Daniel Gustafssons Fine de Claire avmytologiserar ostronen och sublimerar naturen i sin oförädlade form. Romanen pekar på något större än människan, det tektoniska perspektivskiftet mellan levande och icke-levande. En omvandling bortom vår horisont som öppnar det vi själva verkar sakna: möjligheten till bärande förändring.
Odenplan finns här.
Titel: Fine de Claire : roman
Författare: Daniel Gustafsson, 1972
ISBN 9789189389533
Publicerad: Stockholm, Nirstedt/litteratur, 2022
Rec-ex? Nix.