Vinterrecept från kollektivet är Louise Glücks första poesisamling efter Nobelpriset. Kanske var det en lisa, för livsvillkoren ter sig mindre skräckinjagande och förtvivlade nu. Glück modererar tidens verkan genom att återvända till historieberättandet och till den egna barndomen, till tiden före den. Det är drömskt och overkligt, fullt av snö. Averno projicerade jord, himmel och underjord och lekte med gränsövergångarna. Här är det tiden som har tryckts samman, med maskhål och rundvandringar:
”Ordet rökridå dök upp i mitt huvud.
Plötsligt stod min lärare bredvid mig
och rökte en cigarett. Han hade rökt i många år
hans hud var mycket rynkig.”
Det är fina bilder från åldrandets minskade reaktivitet och flexibilitet. Dagarna är exakt likadana, det görs samma promenader runt sjön i en dikt. I hela samlingen finns en slags social spiritualitet, en gemenskap där sagor berättas, det finns åhörare, följeslagare, en vän i öknen. Som i Ararat nämns erfarenheten av kärlek utan att ha känt igen den. Den åldrade människan har typiskt lärt sig kontrollera sina känslor, och förstärka de positiva för att ta vara på dem. Diktjaget uttrycker glädje, en stad visar sig från sin mest strålande sida. Närhet håller en vid gott mod.
Det finns svärta och förtvivlan i denna Glück-samling, men jag känner att Vinterrecept från kollektivet ändå innehåller ett slags hopp. Framtiden är fortfarande öppen, med ett varande i någon form. Det förflutna är inte fixt, minnen återberättas på skilda sätt. Det finns en återkommande tidsmässig osäkerhet: ”Se på den här, sa han // och försök att säga mig om det är måndag eller tisdag”, säger diktjagets följeslagare och pekar på sin stora klocka.
En ömsint relation med en undanglidande syster – kanske försvunnen i minnessjukdom – bilägger också tidens tvist. Systerskapet som var så komplicerat i Ararat är här ett annat. Är de olika personer nu än i barndomen och i första halvan av vuxenlivet? Är vi desamma?
Jag föreställer mig att systern är följeslagaren när diktjaget faller nedåt, nedåt från ett berg i den första dikten, under rubriken – dikt. Som i legenden om Wudang-bergen, taoismens heliga berg, om att den som vågar kasta sig utför ska få sin önskan uppfylld:
”Och sedan faller vi helt enkelt
Och världen passerar,
alla världar, den ena vackrare än den andra;
jag rör din kind för att skydda dig –”
(Glück, s.8)
Sex brev mellan bokens två översättare, Stewe Claeson och Jonas Alm, avslutar utgåvan. De kallar Glück för ”LG” och verket för ”Vinterrecepten”. Tonen är tillgänglig och ger översikt och djup till Glücks verk utgivna på svenska. Ett fint sätt att synliggöra översättarna och låta oss få del av deras kunskap.
Titel: Vinterrecept från kollektivet
Författare: Louise Glück
Originalets titel: Winter recepies from the collective
Översättning: Jonas Brun & Stewe Claeson
ISBN 9789189105454
Publicerad: Malmö, Rámus, 2022