Mennoniterna är en världsfrånvänd kristen sekt, snäppet modernare än Amish som avknoppades från deras gemensamma ursprung 1693. Namnet kommer från Menno Simons (1496-1561), reformert från Nederländerna i kölvattnet av Luther och Erasmus. Menno Simons var anabaptist – en väckelserörelse som bl.a. praktiserade vuxendop trots genomgånget barndop. Religiös förföljelse tvingade mennoniter från Nederländerna till Nordtyskland, och därifrån spreds de till östra USA och mellanvästern. Andra flydde till ryska Ukraina på inbjudan av Katarina den stora, och tog sig på 1870-talet vidare till mellanvästern och till USA:s västra delstater.
Mennoniter är traditionellt jordbrukare, men har i höginkomstländerna assimilerats. De odlar långsamhet som livsstil genom uppmärksam övning och närvaro. De förespråkar enkelhet, ödmjukhet och självutplåning.
2009 kom nyheten att åtta män från ett mennonitiskt jordbrukssamhälle i östra Santa Cruz-regionen i Bolivia hade arresterats och anklagats för att ha drogat och våldtagit minst 60 kvinnor från sin bosättning. 2011 dömdes sju av dem till 25 års fängelse efter att 150 offer hade trätt fram, och mörkertalet kan vara lika stort. Kvinnor som pratar är den kanadensiska författaren Miriam Towes roman inspirerad av händelsen. Towes växte själv upp som mennonit i byn Steinbach i Kanada, men har lämnat kyrkan.
I romanen samlas tre generationer kvinnor från två familjer till hemligt möte på ett höloft i en fiktiv koloni. Våldtäktsmännen är i häkte och kvinnorna ska under tidspress enas om ett av tre omöjliga val: låtsas som ingenting, stanna kvar och slåss för sin rätt, eller vägra förlåta männen och tvingas lämna kolonin och ge sig ut i vad de betraktar som en förlorad värld. Kvinnorna är analfabeter och talar bara plautdietsch – ett skriftlöst språk som tog form på 1600-talet och följde mennoniterna under deras migration till Sydamerika och Kanada.
Romanens komposition med det bibliska samtalet om ansvar och förlåtelse; kvinnornas egna röster för jämlikhet och förändring; nostalgiska bilder från en jordbruksmiljö där tiden har stått stilla; kvinnogemenskapen och sällheten i körsången – allt detta balanserar det fruktansvärda sexuella våldet och dess psykologiska, familjemässiga och sociala följdverkningar. Sekterismens och patriarkatets tröstlöshet.
En annan ljuspunkt är berättaren August Epp, uppvuxen i exil i London. Hans föräldrar förvisades från kolonin för innehav av konstlitteratur, har man sagt. Det blir tragikomiska kulturkrockar med bondgårdsdjur i storstaden. August Epp är på gränsen till självmord när en bibliotekarie tar sig an honom. Hon råder honom att återvända till kolonin för att lära barnen engelska för att de ska kunna kommunicera med omvärlden, och för att August ska återse sin barndomskärlek. Han får bo i ett skjul och undervisa pojkarna. Epp tolereras i gemenskapen, räknas som en halv man, oduglig till jordbruk.
August Epp blir en representant för läskunnigheten och tillägnandet av främmande språk som en bro till en annan värld. Han förmedlar fakta bortom de bibliska. Om Svarta havet. Trollsländor. Kartor och konsten att navigera efter stjärnorna. Han är kvinnornas bundsförvant och för protokoll på deras möte, men är också en opålitlig berättare.
Efter en startsträcka, där det trots en karaktärslista är svårt att få grepp om alla i polyfonin, tycker jag mycket om romanen. De många rösterna underlättar perspektivtagningen. Jag tycker om de bibliska parallellerna: August Epp som ödmjukt bor i ett skjul och i praktiken ger upp sitt liv för att rädda kvinnorna. Fadern-sonen-analogin. Titeln i klinch med Korintierbrevet 14:34-35. Att kvinnorna ger sig av från kolonin mot ett påstått eldhav, som om också hotet om helvetet vore prat. I ett efterföljande tack riktar Toews sin erkänsla till de flickor och kvinnor som lever i patriarkaliska och auktoritära samhällen jorden runt, och som kanske är romanens sanna målgrupp om de bara hade kunnat läsa. Kvinnor som pratar är ett befrielseevangelium.
Jag tycker om de kulturella referenserna: Montaigne, Flaubert, Michelangelos Adams skapelse. Och Michelangelos Evas skapelse, där Adam ligger avsvimmad på en sten medan Eva pratar med Gud. Som männen i romanen – tonårspojkarna – som kvinnorna drogar med samma veterinärmedicinska belladonnaspray de själva utsatts för. För att själva få liv.
”Tror du att konstnären Michelangelo visste hur hans målning skulle se ut innan han började”, frågar en av kvinnorna August Hepp. Troligtvis inte, kommer kvinnorna fram till. Michelangelo var ovanlig på det området. När han skulpterade i marmor valde han inte att grovhugga och sen raffinera, som andra konstnärer gör. Han sa att han kunde se skulpturen inuti det råa stenblocket och bara behövde mejsla bort överskottet. En skapande gud om skapelsen.
Läskunnigheten kom sent i människans kultur, och är ett medel även för att fantasifullt sätta sig in i känslor och handlingar hos fiktiva karaktärer, och öva sin empati. Kvinnor som pratar kommer snart på film som släpps januari 2023. Jag hoppas på gerillavisningar för dem som inte kan läsa romanen själva.
Toews Ensamma strider finns här.
Titel: Kvinnor som pratar
Författare: Miriam Toews
Översättning: Erik Andersson, 1962-
Titel i original: Women talking
ISBN 9789189105348
Publicerad: Malmö , Rámus, 2022