Karl Vennbergs genombrott Halmfackla kom 1944, under världskriget men före atombomberna. Före Gulfkrigets cineastiska skådespel och abstraktionen av de tallösa döda. Det är spännande att pröva en av den svenska modernismens främsta mot vår tid, att läsa om ett krig och leva med ett annat. Detaljer som kulsprutan och bombplanen lokaliserar poesisamlingen till 1900-talet. Vennberg 2022 pekar på vårt misslyckade med att upprätthålla fred.
”O mänsklighet/ varför skulle vi inte besjunga din framtid/ och resa ett altare/ åt ditt aldrig mera” (Halmfackla, s.42).
Jag har känt ett särskilt frändskap med Vennbergs poesi sedan jag var ung. Hans insikt om livsvillkoren, människans bräcklighet och hennes beroende av saker som är bortom hennes kontroll. Möjligheternas gräns och kontemplationen snarare än fogligheten inför den. Det lönlösa i att sprattla. Jag hittar ordet änglasaktmod: stillhet och allvar.
Men i Halmfackla är det en ung Vennberg som skriver. Det är överraskande bibliskt, vi är de skapade, alla har sitt kors att bära, livet är heligt. Vennberg, lär jag mig på Litteraturbanken, påbörjade studier till präst och var på 1970-talet litterär stilist i Bibelkommissionen för översättningen som idag kallas Bibel 2000. Vennberg var skeptiker och hans besvikelse över kyrkans tandlöshet och tomhet återkommer på flera ställen i Halmfackla.
En nästan zenbuddistisk tanke om alltings frihet att få vara sig själv samsas med en bön om att Gud ska ingripa mot kriget, som i en av gamla testamentets mest fruktansvärda bilder: ”Blod fall över mig/ och överskygga mitt ansikte”, skriver Vennberg i dikten Passage. ”Jag trampade ner folken i min vrede och gjorde dem druckna i min harm, jag lät deras blod rinna ner på jorden” står det i Jesaja 63:6 där Herren Sebaot kommer gåendes i rött.
En negativ bild av världen ger läsaren möjlighet att acceptera eller förkasta förväntningarna på stat, kyrka, kapital och relationer med regelverken kors och tvärs. Växtvärldens och vattnets visuella skönhet och rörelse ställs mot samhällenas brutalitet. Krigets apokalyps mot blåregnet som brister.
Jag har lätt att se hur mitt unga jag uppskattade rösten från den klarsynte och sorgsne poeten med figurer som: ”Låt oss sakta farten/ och snygga upp våra minnen/ medan vi övervakar noviserna/ vid denna fläckiga krogdisk” (Halmfackla, s.75).
En ungdomsfavorit som fastnat löd ungefär: ”Solen står för lågt, det finns inte tid/ att öva in en ny plåga./ Låt kärleken återgå till vad den var/ en stamning på baksidan av Korinterbrevet.” Också det bibliskt, men när man växer upp i bibelbältet blir man hemmablind.
Ett kärt och bildande återseende av en poet vars Månpocketutgåva ligger i en låda i källaren. Den här inbundna utgåvan är klart snyggare.
Titel: Halmfackla
Författare: Karl Vennberg (1910-1995)
ISBN 9789189389427
Publicerad: Nirstedt/litteratur, 2022
Rec-ex? Nix