Jag köpte Hon minns inte till mamma julen 2021. När jag slagit in den rev jag av pappret igen. Mamma fick en annan bok. Jag lät Jonas Bruns verk ligga halvt framme när hon kom på besök och nämnde den i förbifarten. Hon frågade om hon fick låna den. Nästa dag hade hon läst ut den.
I Hon minns inte berättar Jonas Brun sin mors berättelse och hur hon drabbas av Alzheimers sjukdom. Om hennes liv innan sjukdomen. Glädjen som ändå finns, bortom språket, över trädgårdens blomsterprakt. Förvirringen. Orättvisan. Byråkratins och äldrevårdens väggar. Vad noll HLR gör med en och hur allt tär på relationen mellan de anhöriga.
Mamman köpte skraplotter varje vecka, skriver Jonas Brun: ”Om hon vann skulle hon be en glasmästare komma och sätta upp en glasruta i dörröppningen till hennes rum på jobbet. Som en installation. Sedan skulle hon gå därifrån och aldrig mer komma tillbaka.” Hon hade inte nöjt sig med karriären och tolererat bli berövad sin ålderdom.
Jag tycker mycket om denna berättelse om sorgen över förlorade drömmar och om förlorad frihet. Jag tycker om att Jonas Brun ofta skriver rakt ut precis vad det är: fruktansvärt. Det balanseras med underfundiga funderingar som: ”Hon minns inte sin egen födelse och snart är ingen som var med vid hennes födelse längre i livet. Då finns den i ingens minne.”
”Vissa milda dagar är det som att hon inte behöver något. Är djupt inne i sig själv, i världen och utanför den, samtidigt. Som en glömsk ängel. Det är en vacker bild. /…/ Om det fruktansvärda äger det minsta som kan kallas för skönhet kommer jag att jaga rätt på den och hålla fast, som i en livboj”, skriver Brun. Jag brukar tänka att min pappa var en budda det sista året. Utslätad ansiktsmimik, sluten, till synes till freds. Tillbakalutad med skägget i långa flätor. Först som otillgänglig fick jag vara nära honom.
Jag har läst om Jonas Brun nu ett år senare. Slutet, början, mittenpartierna. Jag känner igen allt men inte själva ordningen. Är kompositionens tidslinje avsiktligt kaosartad, eller är det jag? Hon minns inte.
”In reality, it´s not the memory that creates [the novel] but its deformation”, citeras Barthe i Atwells bok om Coetzee. Jonas Brun har inte låtit kronologin och reportaget komma i vägen för en stor berättelse. Språket och stilen är så poetisk och elegant det går utan att förlora realismen. Santiago Ramón y Cajal (1852-1934), den store neuroanatomen, har gjort illustrationen till skyddsomslaget. Cajal fick Nobelpriset i medicin 1906 för att ha uppenbarat nervsystemets inre skönhet.
Titel: Hon minns inte : en memoar
Författare: Jonas Brun, 1979-
ISBN 9789100187705
Publicerad: Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2021