Perfekt semesterläsning, tänkte jag om Jenny Odells verk med undertitel Resisting the Attention Economy. Jenny Odell är konstnär baserad i USA och med hjälp av konstnärer, musiker och filosofer förklarar hon varför vi ska sluta ge vår uppmärksamhet åt saker som inte ger djupare mening. Huvudbudskapet är att vi är mer än våra digitala avtryck; gränserna för jaget är flytande och vi förändras i mötet med andra; och tanke och dialog kräver fysisk tid och plats.
The case for nothing (kap1), presenterar konceptet Deep listening, och kompositören Pauline Oliveros differentiering mellan att höra och att lyssna. Vi tränas kulturellt i att snabbt analysera och döma, snarare än att helt enkelt observera, skriver Odell. Hon menar att produktivitet baseras på idén att skapa något nytt, medan vi inte ser underhåll och omvårdnad på samma sätt. Odell förespråkar att vi skyddar våra utrymmen och vår tid för icke-instrumentell, okommersiell aktivitet och tankeverksamhet.
Uppmärksamhetsekonomin behandlar uppmärksamhet som om det vore en odifferentierad och utbytbar valuta, medan djup uppmärksamhet är något annat än den tid som klockas av algoritmer, påpekar Odell flera gånger.
”Silence is not the absence of something but the presence of everything”, citeras Gordon Hempton, som har yrkestiteln akustisk ekolog och är grundare av organisationen Quiet Parks International. Hempton spelar in naturliga ”soundscapes” – naturinspelningar av naturliga och urbana miljöer – precis som journalistparet i Valeria Louisellis De förlorade barnens arkiv.
The Impossibility of Retreat (kap2) handlar visserligen om Walden, men framför allt om dess föregångare, som Epicuros trädgårdsskola (400 f.v.t). Jenny Odell återkommer ofta till den amerikanske psykologen B.F. Skinners dystopiska roman Walden Två (1948), där estetiska principer har tagit över efter politiken och en kuslig gemenskap om tusen personer under ledning av en despot lever produktiva och vackra liv enligt ”the Code”. Den optimerade människan är ingalunda optimal, förstår Odells läsare.
Odell poängterar att minnen och horisontella relationer/allianser utmärker individen, något våra algoritmer och medieflöden bortser från. I Walden Två är alla kvarnhjul om halsen pulvriserade.
Många, skriver Jenny Odell, har genomgått någon period av avskildhet från omvärlden, som förändrat deras uppfattning av världen när de återvände till den. Men bättre än att flytta ut på landet och odla grönsaker vore att leva kvar i samhället, okorrumperad i dess mitt.
The anatomy of Refusal (kap3) inleds med Diogenes av Sinope (410-320 f.v.t) , mannen som levde i en tunna utanför Aten. Idag återfinns han i böcker om performance: ”Jag deltar, men inte på det sätt jag blivit ombedd”, skulle vara Diogenes svar på frågan om han skulle delta eller inte på ett förbestämt sätt. Detta icke-svar kallar Odell Third Space och kan också exemplifieras av 1850-talsnovellen Bartleby, the Scriviner av den amerikanska författaren Melville, där huvudpersonen hela tiden säger: ”I would prefer not to.”
Många människor, skriver Jenny Odell, har goda grunder att vara rädda för att protestera mot ordningen. Det krävs visst spelrum, både för individen och för samhället, för att rymma en motsträvig attityd. Det är viktigt, menar Odell, att den som har marginaler – också mycket små – använder dem för att öppna marginaler längre fram, som kan användas att öppna små utrymmen, som i sin tur kan öppna större. Om du har råd att ge en annan sorts uppmärksamhet ska du göra det, uppmanar Odell.
Excercises in attention (kap4) handlar essäistiskt om tid, bl.a. artisten David Hockneys sätt att hylla måleriet för att verket inbegriper tiden det skapats. Hockney avskydde fotografi för att det ger en ögonblicksbild: ”But that´s not what it´s like to live in the world, or to convey the experience of living in the world.” Att se, menade Hockney, är en positiv handling, en färdighet och ett medvetet beslut som människor sällan utövar.
Beteendevetare har framforskat en lång lista strategier som används för att övertyga konsumenten i uppmärksamhetsekonomin. Vissa menar att man ska lägga krutet på att få övertygandet att vara mer etiskt; andra (Odells ståndpunkt) tycker att vi ska ge konsumenterna verktyg för självkontroll. Förespråkare för den förstnämnda linjen påpekar att vi interagerar med AI som slår människan i schack, och att hundratals ingenjörer och designers har förespått och planerat vartenda steg vi tar på en plattform. ”Online censorship is applied through the excess of banal content that distracts people from serious or collective issues”, citeras Veronica Barassi, antropolog och social media-aktivist.
För Odell är den enda vana värd att utforma plattformar för vanan att ifrågasätta sitt egna, invanda sätt att se; något som konstnärer, författare och musiker redan hjälper oss med. Märk väl att dessa möten inte är utvecklade för att få oss att känna oss kraftfulla, lyckliga eller produktiva, skriver Odell. I själva verket kan de kullkasta våra prioriteter och även gränserna mellan oss själva och andra, och konfrontera oss med svåra frågor.
Vi behöver tid, skriver Jenny Odell. Och fysiska rum där vi kan sitta ner tillsammans och diskutera och reflektera ostört. Framgångsrika sociala medie-kampanjer har just detta som effekt: de samlar människor i ett rum, vid en viss tid, så att de kan sitta ner och prata.
Det är därför jag är kvar på Facebook. Vissa litterära events marknadsförs bara där.
Vi närmar oss grindsamhällen avseende uppmärksamhet, avrundar Odell, där bara vissa kan njuta av privilegiet av kontemplation och riktad uppmärksamhet. Märk väl att Bill Gates och Steve Jobs hårt begränsade sina barns användning av skärm. Tanke och dialog är beroende av fysisk tid och plats.
Det jag uppskattar med boken är det konstnärliga ramverket och det idémässiga innehållet; betoningen av tid och rum för mänskliga möten och för att tänka färdigt; den plågsamma sanningen att meningsfulla aktiviteter inte nödvändigtvis resulterar i lycka och välbefinnande; och klassperspektivet. Textmässigt och stilistiskt tycker jag mest om det Odell citerar och inte har skrivit själv. Jag önskar att det istället hade varit den brittiska essäisten Olivia Laing som skrivit verket. Laing använder liknande konstnärliga och litterära referenser men har vassare språk och bättre dramaturgi.
När jag skriver detta är jag på semester på Irland, inte så långt från Dún Laoghaire där öppningsscenerna i Joyce Odysseus utspelar sig. Lokalbussarna är värre än Malmös och kommer bara när det passar dem. Har vi dålig tajming kan det ta oss en och en halv timme mellan Dublin city och vårt boende. Vi sitter tillsammans i bussen och pratar. Jag kan inte minnas när jag senast tillbringade en hel timme i samtal med mina barn. Vi löser inga världsproblem. Jag berättar om jobbiga böcker jag läst, som Kvinnan som matade hundarna. Barnen pratar om saker de har sett på bild. Vi diskuterar. Tittar ut genom fönstret. Skrattar. Telefonerna ligger kvar i ryggsäckarna.
Titel: How to do nothing : resisting the attention economy
Författare: Jenny Odell
ISBN 9781612197494
Publicerad: Brooklyn, NY, Melville House, 2019