Pennan är skarpare än svärdet och ordet bestående, visar Rushdie i denna memoar och essä över mordförsöket 2022. Rushdie har aldrig slutat att vara Författare eller Bildad, beläst man. I dvalan på intensiven hallucinerar han om bokstäver och schackpartiet i Sjunde inseglet: ”Jag såg kungliga palats och andra storslagna byggnader konstruerade av olika alfabet. Byggstenarna i dessa fantastiska strukturer var bokstäver, som om världen var ord, skapad av samma grundläggande material som språket och poesin.” (S.R., s.69)
Vältaligt beskriver Rushdie sina skador och upplevelser i akutskedet. Tankarna går till Peter Nádas Egen död. Att mänskligheten kan rymma två ytterligheter: beredskapen att mörda en total främling efter att ha läst två sidor och sett på youtube-klipp, och beredskapen att som skröplig pensionär och kulturelit kasta sig fram för att stoppa en ung vettvilling som redan huggit femton hugg.
Rushdie skriver om sorgen över det förlorade ögat och handen som inte längre duger på tangentbordet. Han väver in sin rädsla för blindhet i sitt eget författarskap och varvar med litterära och religiösa referenser.
Kronan är kapitlet där Rushdie i fyra påhittade samtal med förövaren utdelar sin livstidsdom. Med litterär sporre och ridpiska lägger författaren ord i förövarens mun som visar vilken sorglig, meningslös clown han är. Ett bortspillt, outforskat liv, hypocrite assasin, mon semblable, mon frère. Ingen kommer att minnas honom. Boken är en plats med många vittnen. Ja, här är platsen.
Rushdie går i Becketts fotstår för att möta förövaren vid rättegång. Han har skuldkänslor över att må så pass bra. Världen brinner, hans vänner drabbas av motgångar. Det namedroppas ur New York societeten, lite på tomgång för en obildad europé. Hans ömma hustru beskrivs kärleksfullt och så hänsysnsfullt att det blir litterärt ointressant. Det får man förlåta honom. Det här är inte en bok han ville skriva.
Rushdie kommer ur mordförsöket förändrad och överlämnar sig till kärleken och arbetet. Också världen tar emot honom transformerad, med välvilja. Rushdie förklarar, motvilligt och en sista gång, sin syn på religion, för att för alltid låta detta ämne vila.
Som handkirurg intresserar jag mig för resonemanget om kniven. Och rehabiliteringen. Det kallas fullhouse-skada när man skär av alla böjsenor, nervstammar och blodkärl på handledsnivå. Det är vansinne med sex veckors immobilisering. En hanterapeut kommer hem till honom och försöker lossa ärr med medeltida instrument, ärrbildning som kunde ha minimerats med Early Active Mobilisation. Och varför fick han ingen känselträning?
Det som inte dödar härdar. Är det sant? frågar Rushdie. Naturligtvis inte. Förlorade kroppsdelar och funktioner är ett handikapp och en sorg. Man får finna tröst i litteraturen och kanske i det liv som följer efter en.
Ovidius poesi har överlevt romarriket, skriver Rushdie. Mandelstams poesi Sovjetunionen, Lorcas fascismen. Rushdies romaner kommer överleva den kulturella terrorismen. När han beskriver respiratorn som ett bältdjur nedtryckt i svalget gläds man över vilken fantastisk och påhittig berättare han kan vara.
Ett betydelsefullt vittnesbörd om hur en bildad person kan se på förföljelser, världen och kärleken.
Kniv : tankar efter ett mordförsök
Originalets titel: Knife
Författare: Salman Rushdie, 1947-
Översättning: Amanda Svensson, 1987-
ISBN 9789100804190
Publicerad: Stockholm, Albert Bonniers förlag, 2024