Unga Rosanna Hawkins i 1800-talets Manchester försörjer sig på att kopiera renässansens mästerverk. Hennes arbetsgivare Anton säljer hennes reproduktioner till välbärgade. När Rosanna studerar förlagor på den stora konstutställningen möter hon polisinspektör Martin Harrison. Rosanna undervisar Martin om etsningar. Kyssen hägrar. Men snart finner sig Rosanna vara ovillig möjliggörare till ett allvarligt brott.
Varje år försöker jag läsa något lättsamt på semestern. Det går sådär. Fiskpinnar smakar inte längre gudomligt när man passerat fem. Jag har skippat epilogen i The art of love and lies, men jag vet precis hur den slutar.
Pure romance, i betydelsen puritansk eller kysk, är en egen genre. Anständig romantik. Romanerna fokuserar på romantiska relationer, känslomässiga tillstånd, karaktärsutveckling och engagerande berättelser. Inget slitande i korsetterna. En motrörelse som vänder sig tillbaka mot den medeltida idén om ridderlig romantik.
Jag plockade upp min pocket(!) i USA. (Jag slutade läsa pocket 2017, bara för att det är lyxigt. Men nu fanns den bara i pocket. Och mixen av kriminalroman och romance tillalade.) The art of love and lies är utgiven på ett imprint, Proper Romance, som ger ut romance utan grafiskt explicita scener och nakenhet. I Sverige ligger kanske Lovereads (Bonnierförlagen) och möjligen Printz Publishing närmast.
En annan kul detalj är den avslutande listan med diskussionsfrågor som bjuder in läsaren till drömmar och reflektioner över flow och konst. Som om den vore tänkt för en bokcirkel.
Jag kommer paradoxalt att tänka på Azar Nafisis mästerverk Att läsa Lolita i Teheran. Det vore något för hängmattan.
Mer brutal semesterläsning: Barbara Cartland, Nora Roberts och Harlekin.